Tutorernas svar:

 

Q: På sidan 63 nämns principen om icke-diskriminering. Syftar man då på artikel 18 FEUF eller artikel 10 FEUF? (s. 63)

A: Här syftas inte direkt på någondera av dessa artiklar, utan mera på principen om förbudet mot diskriminering som en allmän EU-rättslig princip, och i detta hänseende betonas diskriminering mellan EU-rättsliga processer och nationella processer. Artikel 10 FEUF gäller mera unionens skyldighet att bekämpa diskriminering, medan artikel 18 FEUF gäller diskriminering på grund av nationalitet. I detta kapitel handlar det alltså inte direkt om någon av just dessa två bestämmelser.

 

Q: Kan ni sammanfatta huvudreglerna för när förhandsavgörande kan/bör ges? (s. 133-141)

A: Motsvarande frågor finns redan besvarade nedan!

 

Q: Hej! I vilken domstol ska enskilda fysiska eller juridiska personer väcka ogiltighetstalan? På s. 120 står det att ”fysiska och juridiska personer kan väcka talan direkt vid EU-domstolen mot de rättsakter som är riktade till dem eller som direkt och personligen berör dem” och på s. 122 nämns att ” enskilda skall väcka talan i tribunalen men de har möjlighet att överklaga beslutet till EU-domstolen”. (s. 120-122)

A: Enskilda ska väcka talan i Tribunalen. ”EU-domstolen” i första citatet är ett samlingsnamn för Tribunalen och domstolen.

 

Q: Är det alltså så att i huvudregeln enda förutsättningen för att direktiv ska kunna ha vertikal direkt effekt är att implementeringstiden ska ha löpt ut eller förutsätts även att direktivet ska vara tillräckligt klart och tydlig, att det ska vara ovillkorligt och att medlemsstaten inte ska ha prövningsrätt beträffande dess tillämpning? (s. 55)

A: Alla dessa villkor som du nämnde är förutsättningar för att ett direktiv ska kunna ges direkt effekt. Ingenting är alltså huvudregel eller undantag. Det är dock för det mesta så att direktiv får vertikal direkt effekt efter att implementeringstiden har löpt ut, så på det sättet är det en ”huvudregel” att direktiv då får direkt effekt, men även de andra kraven måste alltid uppfyllas.

 

Q: Kan ni förklara ordinarie ändringsförfarandet? (s. 24)

A: Primärrätten kan ändras i enlighet med artikel 48 FEU om ordinarie ändringsförfarande. Oftast är syftet med  ändringen av fördragen att antingen utöka eller minska unionens befogenheter.

  1. Förslag för ändring av fördragen görs av;

    1. Medlemsstaternas regering,

    2. Europaparlamentet eller

    3. Kommissionen

  1. Förslaget ska sändas till Europeiska rådet och tillställas de nationella parlamenten

  2. Europeiska rådet måste höra Europaparlamentet och kommissionen angående förslaget

  3. Efter detta röstar Europeiska rådet om förslaget. Om Europeiska rådet röstar med enkel majoritet (= förslaget måste stödjas av mer än hälften av det totala antalet avgivna rösterna) att granska förslaget, så

  4. sammankallar Europeiska rådets ordförande en konvent

    Konventet består av;

      1. företrädare för de nationella parlamenten,

      2. stats- eller regeringschefer,

      3. Europaparlamentet och

      4. kommissionen

  1. Europeiska centralbanken (ECB) ska ges möjlighet att uttrycka sin åsikt om det är fråga om institutionella ändringar på det monetära området

  2. Konventet behandlar förslagen till ändringar

    och de ska med konsensus (=samförstånd) anta rekommendationer till en konferens

  3. Konferensen (som består av företrädarna för medlemsstaternas regeringar) sammankallas av rådets ordförande. Konferensen ska i samförstånd komma överens om de ändringar som ska göras i fördragen.

  4. Europeiska rådet får också besluta att inte sammankalla konventet om ändringarnas omfattning inte motiverar det

    enkel majoritets krävs för att konventet inte sammankallas, det krävs också att Europaparlamentet godkänner beslutet att inte sammankalla konventet

  5. Slutligen träder ändringarna i kraft efter att de har ratificerats av alla medlemsstater i enlighet med deras egna konstitutionella bestämmelser.

 

Q: Vad avses med ”den nationella domstolen, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel”? Innebär detta Högsta domstolen? (s. 137)

A: Det innebär domstolar vars domar inte kan överklagas. Högsta domstolen är ett exempel.

 

Q: För att en domstol ska kunna be om förhandsavgörande av EU-domstolen så ska domstolen uppfylla kriterierna som uppräknas i slutet av s. 135 och Vaassen-kriterierna? (s. 135-136)

A: Ja, de är kriterierna för vilka organ som kan klassas som domstolar.

 

Q: Kan du förklara huvudregler/undantag för när domstolen kan/bör begära förhandsavgörande? (s. 133)

A: När en fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande.

En domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, ska föra frågan vidare till EU-domstolen.Undantag är acte clair- och acte eclairé-lärorna.

Alla domstolar har alltid en skyldighet att be om förhandsavgöranden gällande EU-rättsakters giltighet.

 

Q: Vad menas egentligen med ”nödbromsförfarandet”? Läste igenom tidigare svaret på frågan, men förstår fortfarande inte helt vad det är frågan om. Kunde ni förklara lite till? (s. 83)

A: Tänk på vad nödbroms betyder i helt vardagligt liv i t.ex. spårtrafik – man använder den i oförutsägbara nödsituationer där man måst snabbt stanna fordonet. På samma sätt är det med tanke på att varje medlemsstat har i och för sig rätt att bestämma över sin straffrättslagstiftning själv, men EU har befogenhet att fastställa vissa minimiregler för att underlätta exempelvis ömsesidigt erkännande – ifall dock det skulle uppkomma en situation där en rådsmedlem upplever att det EU stiftat inte är i samklang med ens egna nationella straffrättslagstiftning, har denna rådsmedlem möjlighet att flytta frågan till Europeiska rådet, så att medlemsstater kan ingripa till utkast som kanske hotar deras straffrättsliga system. Då blir Europeiska rådet ”appellationsdomstol”, dvs. besvärsdomstol, och varje medlemsstats representant i Europeiska rådet kan uttrycka sin åsikt avseende utkastet. Om Europeiska rådet anser att det inte finns några problem med gemensam konsensus (FEU 15.3) kan lagstiftningen gå vidare, dvs. trots nödbromsen så går saken vidare eftersom man inte hittade några problem med det. I annat fall överges lagstiftningsprojektet. I sin korthet är nödbromsförfarandet därför väldigt betydelsefull eftersom varje medlemsstat har en röst i det Europeiska rådet och kan genom att få uttrycka sin åsikt behålla de grundläggande nationella lösningarna/praxisen inom straffrätten i framtiden också.

(Ett undantag är sen att ifall nio eller fler medlemsstater anser att det straffrättsliga lagstiftningsprojektet är användbart kan de fortsätta projektet för sin del (fördjupat samarbete) tillsammans, men denna lagstiftning blir inte bindande för andra utan enbart till dem som ansluter sig till det fördjupande samarbetet. Men detta är en helt skild sak i sig sen.)

 

Q: ”Tolkningsprincipen kommer in i sådana fall där nationell lagstiftning är öppen för tolkning. Den ger inte nationella domstolar en skyldighet att tillämpa nationell lagstiftning på ett sätt som klart skulle stå i strid med den nationella lagens lydelse (contra legem).”

=> Betyder detta att nationella domstolar är skyldig till konform tolkning så långt som möjligt, men inte för långt att tolkningen skulle stå i strid med den nationella lagens lydelse? (s. 62)

A: Ja, du har förstått det på alldeles rätt sätt. Tolkningseffektens ”gräns” kommer emot där var den unionsrättsligt korrekta tolkningen klart går emot den nationella lagens ordalydelse eller syfte.

 

Q: Om vi skulle ha ett fall där alla krav för direkt effekt uppfylls med det är fråga om ett horisontellt förhållande varför EU-rättsakten inte kan ha direkt effekt. Kan man då istället tillämpa tolkningseffekten och genom den säkerställa rättigheter som EU-rättsakten medför? Kan alltså tolkningseffekten fungera som en sorts ”direkt effekt” i horisontella förhållanden där direkt effekt inte kan tillämpas?

A: Ja, precis. I horisontella förhållanden där direktivet inte kan få direkt effekt kan man ändå åberopa direktivkonform tolkning av den nationella lagen, alltså kan direktivet få indirekt effekt mellan två enskilda. Det är dock inte möjligt i helt alla situationer. Ifall det inte är möjligt att tolka den nationella lagen på ett direktivkonformt sätt utan att resultatet klart strider mot den nationella lagens syfte och ordalydelse (och resultat alltså skulle bli contra legem-tolkning), kan direktivet inte få indirekt effekt. Då är det alltså fråga om en situation var den nationella lagen klart säger en sak och direktivet säger en annan sak. På grund av rättssäkerhetsprincipen måste medborgare kunna lita på den nationella lagens giltighet och förutsebarhet, så därför kan man inte tolka nationell lag på ett totalt motstridigt sätt.

 

Q: Vilka är EU:s befogenheter?

A: Ni behöver naturligtvis inte kunna alla områden där EU har befogenheter, utan endast de exempel som anges i boken. Här är en sammanfattning:

EU:s befogenheter, alltså kompetens, delas in i exklusiv, delad och stödjande, samordnande och kompletterande.

Områden där EU har exklusiv kompetens: tullfrågor, EU:s konkurrensregler och statsstöd, den monetära politiken (för euroländer), fiskeripolitiken och den gemensamma handelspolitiken.

Områden där EU har delad kompetens med medlemsstaterna: inre marknaden, jordbruk, miljöskydd, energi, transporter samt frihet, säkerhet, rättvisa (det vill säga polissamarbete och dylikt). Delad kompetens gäller för det mesta inom unionen.

Områden där EU endast har stödjande, samordnande och kompletterande kompetens: industripolitik, hälsoskydd, kultur, utbildning, turism och idrott.

 

Q: Om det skulle komma en fråga angående direktivens horisontella direkta effekt, vad skulle ni svara på den? med tanke på Mangold-fallet och Kücükdeveci? (s. 58)

A: Det här är naturligtvis beroende på uppgiftens mer specifika frågeställning och omfattning och huruvida det är ett rättsfall eller en essäfråga.

Som ett allmänt svar skulle jag sammanfattningsvis ha med åtminstone följande saker:

-EU-domstolen har rätt konsekvent hållit fast vid sin lära om att direktiv inte kan få horisontell direkt effekt. Ifall ett direktiv som inte implementerats kunde åberopas av en enskild emot en annan enskild, skulle detta kunna vara oskäligt mot den enskilde emot vilken direktivet åberopas.

-Om det emellertid handlar om att ge en princip direkt effekt, kan direkt horisontell effekt också bli gällande för direktiv. Men i dessa fall kan man tolka att det egentligen är rättsprincipen som får direkt effekt, inte direktivet. En sådan situation behandlades i fallet Kücükdeveci från 2010, som gällde åldersdiskriminering.

-I Kücükdeveci kom EU-domstolen till slutsatsen att direktivet om likabehandling var en rättsakt där den mera allmänna principen om icke-diskriminering ges uttryck.

-I målet Mangold var det å andra sidan fråga om att direktiv kan få indirekt horisontell effekt genom primärrätten.

-Jag skulle också ta upp målet Ajos, trots att slutsatsen inte var direkt horisontell effekt utan istället indirekt effekt.

 

Q: Vad betyder meningen ”Parlamentet, rådet, kommissionen eller en medlemsstat kan enligt art. 218.11 FEUF inhämta EU-domstolens yttrande om huruvida ett planerat avtal är förenligt med fördragen. ”? (s. 75)

A: Meningen syftar på situationer där EU:s institutioner överväger att ingå något internationellt avtal, som t.ex att ansluta sig i Europarådet och Europakonventionen. För att försäkra sig att det planerade internationella avtalet inte strider mot EU:s egen primärrätt, kan institutionerna be EU-domstolen att ge sitt yttrande för att besvara frågan.

 

Q: När ska enskilda väcka talan i nationell domstol och när ska de väcka talan i tribunalen? (s. 110)

A: Huvudregeln är att enskilda ska väcka talan i nationell domstol.

Möjligheterna att väcka talan direkt i Tribunalen varierar beroende på typen av talan. En överträdelsetalan kan exempelvis endast väckas i nationell domstol av enskilda, medan en ogiltighetstalan kan väckas direkt i Tribunalen. Huvudregeln vid ogiltighetstalan är dock den samma; att enskilda ska väcka talan i nationell domstol.

 

Q: Kan ni ge ett exempel på en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder? (s. 124)

A: En motsvarande fråga finns redan besvarad!

 

Q: Kan ni förklara varför domstolen inte ansåg att Markku Sahlstedt berördes direkt och personligen i fallet? (s. 124)

A: Domstolen ansåg att beslutet i fråga berörde de enskilda individerna enbart i den mån de är innehavare av rättigheter avseende mark på ett visst område. De var således berörda endast enligt de objektiva faktiska och rättsliga omständigheter som angavs i rättsakten, inte enligt villkor som enbart skulle ha avsett gruppen markägare.

 

Q: Kan man väcka ogiltighetstalan mot en rättsakt som är antagen av Europaparlamentet? Gäller det då endast om den har rättsverkan i förhållande till tredje man? (s. 118)

A: FEUF 263.1: ”Europeiska unionens domstol ska granska lagenligheten av lagstiftningsakter, sådana akter som antas av rådet, av kommissionen eller av Europeiska centralbanken och som inte är rekommendationer och yttranden, samt sådana rättsakter som antas av Europaparlamentet och av Europeiska rådet och som ska ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Den ska även granska lagenligheten av sådana akter antagna av unionens organ eller byråer som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man.”

Således kan en ogiltighetstalan väckas mot en rättsakt antagen av Europaparlamentet, med förutsättningen att rättsakten har en rättsverkan i förhållande till tredje man.

 

Q: Till vilket fördrag hör protokollet om stadgan för Europeiska unionens domstol? Om det kommer en uppgift i provet, ska man då skriva att det regleras i protokollet? (s. 97)

A: Man ska hänvisa till “protokoll om stadgan för Europeiska unionens domstol. Boken tar inte ställning till vilket fördrag stadgan hör till, så det måste man inte kunna eller veta. (det verkligen hör till båda samt till fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen).

 

Q: Högst uppe på sidan 106 står det att domstolen har exklusiv behörighet att pröva ogiltighetstalan och passivitetstalan som väcks av en unionsinstitution mot kommissionen.

I tredje stycket på sidan 106 står det att tribunalen är behörig att pröva talan som en unionsinstitution väcker mot kommissionen.

Vem är egentligen behörig? (s. 106)

A: Huvudregel: Om medlemsstat eller en EU-institution (eller ett EU-organ eller en byrå) väcker tala mot ett beslut eller en undelåtenhet av kommissionen ÄR TRIBUNAL behörig.

De här kommer från FEUF 256 och skulle fortsätta så här:  “…med undantag av de ärenden som åvilar en specialdomstol som inrättas i enlighet med artikel 257 och de som enligt stadgan faller under domstolens behörighet.”(vilket inte nämns i boken, men det är mer general i alla fall och lex specialis degorat legi generali).

Det här är huvudregel, och udet som stor i högtst upp är undantag

dvs. Ogiltighetstalan och passivitetstalan som väcks av en unionsinstitution mot en rättsakt antagen av Europaparlamentet eller rådet eller av dessa tillsammans eller av kommissionen, eller mot dessa institutioners underlåtenhet att vidta åtgärder, hör till domstolens exklusiva

behörighet (Stadgan om domstolen).

Om unionsinstitution väcker talan mot kommissionen/Europaparlamentet/rådet faller det till Domstolens exklusiv behörighet.

 

Q: Skulle ni kunna sammanfattade främsta skillnaderna mellan Europeiska unionen och medlemsstaten ? (s. 78)

A: Den största skillnaden är naturligtvis strukturen. En medlemsstat är en suverän och självständig stat som bygger på en konstitution och har domstolar som är behöriga.

EU är däremot en sammanslutning av stater som bygger på en primärrätt av fördrag. EU har endast de befogenheter som medlemsstaterna har överfört till unionen i dessa fördrag. Till exempel EU-domstolarna kan bara avgöra ärenden som är begränsade till dem (t.ex. talan ogiltighetstalan).

 

Q: På sidan 110 står det ”Enligt artikel 138 i rättegångsreglerna…” . Finns dessa regler i FEU eller FEUF eller vad är det för källa? (s. 110)

A: Källan är rättegångsreglerna för EU-domstolen.

De hittas här:

https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32012Q0929(01)&from=SV

 

Q: Vad är indirekt effekt? Varför kan direktiv får indirekt effekt då de inte har direkt effekt? (s. 62)

A: Den första frågan kan hittas besvarad nedan.

För att svara på den andra frågan, kan direktiv få indirekt effekt (alltså tolkningseffekt) då de saknar direkt effekt, eftersom lojalitetsprincipen har lett till en skyldighet för medlemsstaterna att tolka och tillämpa nationell rätt på ett sätt som är enligt med unionsrätten. Således, även om direktivet inte har direkt effekt är det oavsett bindande unionsrätt, och medlemsstaterna har alltså en plikt att tolka sin egen lag på ett sätt som stämmer överens med direktivets målsättningar.

 

Q: Kan ni förklarar vad avses med ”Detta betyder att begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter inte kan göras längre än så långt som dessa andra bestämmelser tillåter.”? (s. 73)

A: Eftersom vissa internationella konventioner (såsom i synnerhet Europakonventionen) erbjuder ett bredare skydd (man kan säga “bättre skydd”) för grundläggande- och mänskliga rättigheter än vad EU:s grundrättighetsstadga gör, och eftersom det i stadgan själv står att stadgan inte får tolkas på ett sätt som begränsar dessa rättigheter på ett mer inskränkande sätt än andra internationella bestämmelser tillåter, är det viktigt att se till att grundläggande- och mänskliga rättigheter inte begränsas alls grövre än vad t.ex. Europakonventionen och dess tolkning tillåter.

 

Q: På sidan 76 finns det en sammanfattning av EU-domstolens yttrande. Domstolen säger att avtalet inte är förenligt med artikel 6.2 FEU. Varför är det inte förenligt? (s. 76)

A: I artikel 6.2 FEU sägs att anslutningen till Europakonventionen inte ska påverka unionens befogenheter så som de anges i fördragen. Anslutning i Europakonventionen skulle dock oundvikligen påverka unionsrättens autonomi och tolkningen av dess grundläggande rättigheter. Rättssystemet skulle garanterat påverkas av anslutningen, och unionens befogenheter skulle inte förbli oförändrade då unionen skulle bli föremål för extern kontroll. Därför skulle anslutningsavtalet strida mot artikel 6.2 FEU.

 

Q: Kan du ge ett rättsfall exempel på hur ett direktiv skulle kunna få indirekt effekt om direktivet inte implementerats/implementerats bristfälligt? Kan direktiv då få indirekt effekt i horisontella förhållanden? (s. 62)

A: Direktiv kan få indirekt effekt även i horisontella förhållanden. Ett exempel där ett direktiv inte har implementerats inom tidsfristen och där det kan få indirekt effekt är precis i horisontella förhållanden, eftersom direktivet i dessa förhållanden inte kan få direkt effekt. Det är viktigt att komma ihåg att indirekt effekt är som ett slags sekundärt alternativ till direkt effekt, vilket eventuellt kan bli gällande i sådana slags situationer där direktivet inte kan få direkt effekt.

 

Q: Är partena i fallet Costa mot ENEL
1) costa och bolaget ENEL
Eller 2) costa och den italienska regeringen? (s. 50)

A: Parterna i målet var den italienska medborgaren Flaminio Costa och det statligt ägda bolaget ENEL. Således var tvisten vertikal, alltså mellan privatpersonen Costa och den italienska staten.

 

Q: Är Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska gemenskapen exakt samma? (s. 12)

A: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG, 1958–1993) upprättades genom Romfördraget. EEG ersattes av Europeiska gemenskapen (EG, 1993–2009) genom Maastrichtfördraget.

EEG var en överstatlig organisation medan EG var en internationell organisation och en juridisk person. De är alltså inte exakt samma, utan EG ersätter EEG fr.o.m 1993.

 

Q: Har jag förstått rätt att Nicefördraget heter ”Fördraget om ändring av Europeiska unionen, fördragen om europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör ihop med dem” och Lissabonfördraget heter ”Fördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om europeiska gemenskapen”? (s. 11)

A: Nicefördraget heter ”Fördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem” (s. 9) och Lissabonfördraget heter ”Fördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen” (s.11).

 

Q: Vilken domstol ska behandla den skadeståndstalan som väcks av FoodNow mot Finland? Är det den nationella domstolen? (simu, uppg. 3)

A: Ja, på samma sätt som skadeståndstalan mot italienska staten i Francovich-fallet väcktes i italiensk domstol, ska den enskilda (i det här fallet FoodNow Ab) väcka skadeståndstalan i nationell domstol. 

 

Q: På sidan 8 står det att Europeiska Unionen upprättas i Maastrichtfördraget. På sidan 17 står det att termen ”gemenskap” ersattes av ”unionen” i och med Lissabonfördraget. Men ersattes inte namnet med unionen då redan i och med Maastrichtfördraget? (s. 8 & 17)

A: Ni behöver inte kunna pelarstrukturen, men mha. den förklarar jag svar på frågan. I och med Maastrichtfördraget inrättades alltså en europeisk union grundad på tre pelare (pelarmodellen). Dessa tre pelare utgjordes av 1) Europeiska gemenskaperna, dvs. europeiska kol- och stålgemenskapen, Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen, 2) den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och 3) polisiärt och straffrättsligt samarbete. I samband med denna struktur upprättas alltså EU. T.ex. inom den första pelaren användes termen ”gemenskap” ända fram till Lissabonfördraget, varefter ordet ”gemenskap” ersätts med ”unionen”. Termen gemenskap ersattes alltså inte med unionen vid Maastrichtfördraget bara för att EU upprättades då, utan först i samband med Lissabonfördraget

 

Q: Kan ni förklara vad menas med ”Europeiska centralbanken kan ställas till svars för skada som den orsakat, men att den själv skall ersätta skadan.”? Vad är skillnaden mellan ECB:s och andra institutioners skadeståndsansvar? (s. 131)

A: I artikel 340 fastslås följande: ”Vad beträffar utomobligatoriskt ansvar ska unionen ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemen­samma för medlemsstaternas rättsordningar.

Med avvikelse från andra stycket ska Europeiska centralbanken ersätta skada som orsakats av banken själv eller av dess anställda under tjänsteutövning i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.”

Unionen ersätter således skador som orsakats av dess institutioner, förutom Europeiska centralbanken (ECB). ECB ersätter själv de skador som den eller dess anställda orsakat. Skillnaden är kortfattat att skador som orsakats av övriga institutioner ersätts av unionen, medan ECB själv ersätter de skador som den orsakat.

 

Q: Vad betyder ”alla EU-rättsakter som är direkt tillämpliga har inte direkt effekt”? (s. 53)

A: Jag misstänker att det kan föreligga ett fel i boken, eftersom det enligt mig borde vara åt andra hållet, d.v.s att ”alla EU-rättsakter som har direkt effekt är inte direkt tillämpliga”. Detta gäller då särskilt direktiv.

Eftersom ni ändå måste utgå från bokens ordalydelse, skulle jag inte fundera alltför mycket på denna mening, på grund av att den inte alls klargörs senare.

 

Q: Angående passivitetstalans tidsfrist skrev ni att ”Om staten efter två månader inte har vidtagit åtgärder får passivitetstalan väckas inom ytterligare två månader. Passivitetstalan kan således väckas en gång och totalt sett fyra månader efter att medlemsstaten har anmodats att vidta åtgärder.”

Men är det inte så att passivitetstalan kan endast väckas mot *unionen*?

A: Ja, svaret är befläckat med slarvfel. Istället för medlemsstat ska det stå ”institutionen, organet eller byrån”. Passivitetstalan kan endast väckas mot unionen.

 

Q: I uppgift 20 (EU) i prepkursmappen står det i svaret att det inte finns begränsningar om vem som får väcka skadeståndstalan. Dock står det i boken på s.131 att ”således gäller samma kriterier för skadestånd som i medlemsstaternas skadeståndsansvar enligt Francovich principen”.

Betyder det alltså att vem om helst får väcka skadeståndstalan men det förutsätter samtidigt att kriterierna från Francovich principen uppfylls? Gäller Francovich-kriterierna i detta fall då bara icke-privilegierade eller även de privilegierade sökanden? (s. 131)

A: Francovich-kriterierna gäller inte vem som har rätt att väcka en skadeståndstalan. Francovich-kriterierna ställer endast upp ramar för vad som krävs för att en skadeståndstalan ska bifallas av EU-domstolen. Således finns det inga begränsningar i vem som får väcka en skadeståndstalan, såsom det står i boken.

 

Q: Om primärrätten har direkt tillämplighet, varför måste då t.ex. de olika fördragen ratificeras i medlemsstaterna? (s. 11)

A: Till primärrätten hör Unionsfördraget, Funktionsfördraget och Rättighetsstadgan (s. 21). Alla fördrag hör alltså inte till primärrätten, utan endast de tre förstnämnda, varmed de andra fördrag kräver ratificiering i en medlemsland.

 

Q: Varför sägs det på sidan 26 att till FEUF hör de mest centrala rättsprinciperna i EU, men sedan på sidan 32 och framåt hör nästan alla rättsprinciper i fördragen till FEU, t.ex. lojalitetsprincipen? (s. 26 & 32)

A: Uppe på sidan 26 listas det endast upp hurudana slags bestämmelser som ingår i FEUF:s 358 artiklar. En av dessa kategorier är centrala rättsprinciper. Denna mening säger dock inte överhuvudtaget att alla EU:s centrala rättsprinciper finns i FEUF, utan endast att det ingår en del centrala EU-rättsprinciper i FEUF.

 

Q: Kan ni förklara vad som menas med att ”laglighetskontrollen fungerar från enskildas synvinkel på två plan”? (s. 120)

A: Att laglighetskontrollen ur enskildas synvinkel fungerar på två plan innebär att enskilda har möjlighet att för det första (1.) väcka talan direkt vid EU-domstolen mot de rättsakter som är riktade till dem eller som direkt och personligen berör dem och till stöd för sin talan åberopa att rättsakten är rättsstridig och för det andra (2.) när genomförandet av rättsakten i enlighet med unionsrätten åligger de nationella myndigheterna vid de nationella domstolarna göra gällande att rättsakter med allmän giltighet är ogiltiga och förmå de nationella domstolarna att i detta avseende ställa frågor till EG-domstolen inom ramen för en begäran om förhandsavgörande.

Enkelt sagt kan enskilda alltså antingen väcka ogiltighetstalan direkt i Tribunalen eller så kan de göra gällande att rättsakter med allmän giltighet är ogiltiga i nationella domstolar och få sin sak prövad genom förhandsavgörande i EU-domstolen.

 

Q: ”En sådan talan ska endast tas upp om den institution, det organ eller den byrå som berörs dessförinnan anmodats att vidta åtgärder. Om institutionen, organet eller byrån inom två månader efter denna anmodan inte tagit ställning får talan väckas inom en ytterligare frist av två månader.”

Kan ni förklara vad detta betyder? Förstår jag rätt att man kan väcka samma passivitetstalan två gånger inom fyra månader? (s. 129)

A: Före en passivitetstalan väcks ska EU-institutionen anmodas att vidta åtgärder. Om staten efter två månader inte har vidtagit åtgärder får passivitetstalan väckas inom ytterligare två månader. Passivitetstalan kan således väckas en gång och totalt sett fyra månader efter att medlemsstaten har anmodats att vidta åtgärder.

 

Q: Det står att skadeståndstalan kan väckas också då när de ha indirekt effekt. Betyder det här att tidsfristen inte har behövt löpa ut för att man ska kunna väcka skadeståndstalan mot ett direktiv? (s. 67)

A: Det att skadeståndstalan även kan väckas om direktivet inte har direkt effekt syftar mera på direktivets innehåll. För att kunna göra staten skadeståndsskyldig för sin försummelse att implementera ett direktiv, måste implementeringstiden ha löpt ut. Staten kan ju inte skyllas för en EU-rättslig överträdelse om det inte ännu krävs att direktivet är implementerat.

 

Q: ”Direktiv kan endast åberopas av enskilda fysiska eller juridiska personer mot staten.” Kan de alltså åberopas redan under tidsfristen för implementering, eller först då den gått ut? (s. 55)

A: Eftersom denna mening syftar på direktivens direkta effekt, kan direktiven inte åberopas innan tidsfristen för implementering har gått ut. Direktiv får direkt effekt först efter detta.

 

Q: Om vi tänker oss en fråga som är ett rättsfall där det handlar om att ett direktiv inte ännu implementerats och någon nationell lag strider emot dess innebörd som gör att en enskild påverkas negativt av det. Hur ska den enskilda gå tillväga för att få saken behandlad och hur kan detta leda till direkt effekt?

A: Svaret är beroende på 1) huruvida tidsfristen för implementering har gått ut, 2) huruvida direktivet uppfyller de innehållsmässiga förutsättningarna för att kunna ges direkt effekt och 3) huruvida den enskilda vill åberopa direktivet gentemot staten eller en annan enskild.

Ifall tidsfristen inte har gått ut, kan direktivet inte få direkt effekt. Då kan den enskilda dock åberopa direktivet så att den nationella lagen tolkas på ett direktivkonformt sätt (indirekt effekt).

Ifall alla innehållsmässiga förutsättningar för direktivet inte uppfylls (alltså i synnerhet att direktivet inte på ett klart sätt tilldelar någon rättigheter eller skyldigheter) kan direktivet inte heller få direkt effekt, även om tidsfristen för implementering redan har gått ut. Även då kan direktivet få indirekt effekt.

Slutligen kan en enskild inte åberopa direktivets direkta effekt i förhållande till en annan enskild, utan endast i förhållande till staten.

 

Q: Varför tillämpas inte principen om EU-rättens företräde i Simmenthal fallet? Det är väl i princip nog fråga om en motstridig Italiensk lag. (s. 52)

A: I Simmenthal-fallet var det inte så att principen om EU-rättens företräde inte tillämpades, utan så som det även står i boken var utformningen av principen om direkt tillämplighet egentligen som en slags naturlig fortsättning på företrädesprincipen. EU-domstolen kompletterade företrädesprincipen med att klargöra att de EU-rättsakter som är direkt tillämpliga ska tillämpas fullt ut och på ett enhetligt sätt i alla medlemsstater från och med dagen för reglernas ikraftträdande och under hela giltighetstiden. Denna direkta tillämplighet medför omedelbart rättigheter och skyldigheter för alla som berörs av reglerna.

Principerna om EU-rättens företräde och direkta tillämplighet är alltså inte alternativa, utan direkt tillämplighet (och även de flesta andra principer i boken) kompletterar företrädesprincipen.

 

Q: Är det så att det handlar om tolkningseffekten istället för direkt effekt om (1). Ett av kraven för direkt effekt inte uppfylls, eller (2.) Om tidsfristen för implementering inte löpt ut?

Kan tolkningseffekten tillämpas fast tidsfristen för implementering har gått ut? Om det t.ex. i SIMUNS tredje fråga andra del skulle vara så att tidsfristen skulle ha löpt ut men medlemsstaten implementerat den på fel sätt. Blir det då direkt effekt eller tolkningseffekt? (s. 62)

A: Ja, du har uppfattat det rätt. Tolkningseffekten/indirekta effekten av ett direktiv kommer i fråga i situationer där direktivet för en eller annan orsak inte kan ges direkt effekt. Dessa möjliga orsaker kan i princip sammanfattas till alternativen att implementeringstiden inte ännu har löpt ut, eller att något av de innehållsmässiga kraven inte uppfylls. Ett direktiv kan alltså få indirekt effekt även då tidsfristen för implementering ännu pågår.

Gällande simuns tredje frågas andra del skulle svaret naturligtvis ha sett annorlunda ut om tidsfristen för implementering hade löpt ut, men det är ändå viktigt att komma ihåg att det var fråga om en horisontell tvist. Således skulle direkt effekt oavsett inte ha varit möjligt.

 

Q: Om det skulle komma ett case där en enskild åberopar en förordning i domstolen. Skulle man då tala om direkt effekt eller direkt tillämplighet? (s. 53)

A: Eftersom förordningar är direkt tillämpliga i den nationella rättsordningen, skulle det i första hand bli fråga om direkt tillämplighet. Om det i fallbeskrivningen skulle stå något om att förordningen i just det fallet inte är direkt tillämpligt, skulle man till näst diskutera direkt effekt. Jag tror dock inte att detta skulle dyka upp i ett rättsfall.

 

Q: Hur hänger ne bis in idem principens innebörd om att en sak som avgjorts i en dom som vunnit lagakraft inte får prövas på nytt, med Åkerberg-Fransson-fallets frågeställning om vad tingsrätten borde göra när den nationella rätten står i strid med rättigheter i stadgan? Vad är principens relevans i förhållande till ”problemet” i fallet? (s. 72)

A: Det klargörs inte i boken vad den nationella bestämmelsen som stod i strid med stadgan var, men man kan anta att det var en tillämpning av nationell straffprocessrätt vilket ledde till ett resultat som stred mot ne bis in idem-förbudet.

 

Q: I stora drag vad handlar Ajos-fallet om? (s. 58-61)

Vad betyder direktivkonform tolkning? (s. 57)

Samt vad handlar indirekt effekt om? Finns det exempel? (s. 62)

A: Ajos-fallet handlade i sin korthet om huruvida en direktivsbestämmelse kan få direkt effekt i ett horisontellt förhållande. EU-domstolens slutsats var att detta inte var möjligt, men att den nationella bestämmelsen skulle tolkas i enlighet med direktivet (direktivkonform tolkning). Danmarks högsta domstol valde dock att inte följa denna dom.

Direktivkonform tolkning innebär att man tolkar en nationell bestämmelse på ett sätt som leder till ett unionsrättsligt korrekt resultat, som alltså är i enlighet med direktivet.

Indirekt effekt är synonymt till direktivkonform tolkning. Som exempel kan användas EU-domstolens resonemang i Ajos-domen.

 

Q: Om enskilda fysiska och juridiska personer ska väcka ogiltighetstalan, ska talan väckas direkt i EU-domstolen eller i nationell domstol som sedan begär förhandsavgörande av EU-domstolen? (s. 118-128)

A: Enligt domstolens tolkningslinje skall enskildas rättigheter säkerställas i första hand på nationell nivå. Nationella domstolarna är viktiga EU-rättsliga domstolar och det är (också) deras uppgift att tillämpa EU-rätten. Ifall frågan gäller en rättsakts giltighet har den nationella domstolen en skyldighet att begära ett förhandsavgörande.

Enskilda kan också väcka talan direkt i tribunalen, med möjligheten att överklaga beslutet till EU-domstolen.

 

Q: Min fråga gäller målet Sahlstedt, jag förstår inte riktigt vad som menas med att ”de enskilda individerna var berörda endast enligt de objektiva faktiska och rättsliga omständigheter som angavs i rättsakten, inte enligt villkor som enbart skulle ha avsett gruppen markägare.” Skulle ni kunna förklara fallet lite förenklat och speciellt vad ”de objektiva faktiska och rättsliga omständigheterna” innebär? (s. 123-124)

A: I målet Markku Sahlstedt m.fl. mot kommissionen C-362/06 P, p. 32 står följande: ”Det framgår emellertid i förevarande fall att det omtvistade beslutet, med undantag för MTK ry, berör klagandena enbart i den mån de är innehavare av rättigheter avseende mark som är belägen inom vissa av de områden av gemenskapsintresse som kommissionen har valt ut för att genomföra ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda bevarandeområden, det vill säga enligt de objektiva faktiska och rättsliga omständigheter som anges i den ifrågavarande rättsakten, och inte enligt villkor som enbart avser gruppen markägare.”

I fallet var de objektiva faktiska och rättsliga omständigheterna att klagandena var innehavare av rättigheter avseende mark på ett visst område. Klagandena (exklusive MTK ry) var enligt domstolen inte personligen berörda även om det mer eller mindre exakt var möjligt att fastställa antalet rättssubjekt som berördes av rättsakten.

Detta förtydligar huvudregeln om att det inte räcker att vara en icke-identifierbar individ i en allmän kategori för att vara personligen berörd. En personligen berörd person är identifierbar och tillhör en sluten kategori.

Här hittas ifrågavarande dom för dem som är intresserade (relevant för denna fråga är punkterna 31-34): https://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=78004&pageIndex=0&doclang=SV&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&cid=5513760

 

Q: Är acte clair-läran och acte eclairé-läran undantag för artikel 267 i FEUF?
I s. 137 står det att nationella domstolen mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, ska be om förhandsavgörande. Är acte clair-läran undantag för detta? Vidare i s. 138 står det att nationella domstolen bör ”begära förhandsavgörande om tolkningen av fördragen och giltigheten och tolkningen av rättsakter ifall den nationella domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken.” Är acte eclairé-läran undantag för detta? (s. 136-138)

A: Acte clair- och acte eclairé-lärorna är båda undantag till huvudregeln som säger att en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning ska be om förhandsavgöranden vad gäller tolkningsbeslut. De högsta instanserna behöver således inte be om EU-domstolens tolkningsbeslut om det inte finns något rimligt tvivel om hur tolkningsfrågan skall avgöras eller om det redan finns ett klart prejudikat från EU-domstolen, som kan tillämpas i fallet.

Alla domstolar har alltid en skyldighet att be om förhandsavgöranden vad gäller EU-rättsakters giltighet.

 

Q: ”Följden av överträdelsetalan kan bli att domstolen förelägger medlemsstaten att betala ett standardbelopp eller ett vite (FEUF). Detta kräver en ny process.” samt ”Domstolen kan också döma ut dessa ex officio, dvs. utan att någon yrkar på det.” Krävs det alltså även en sådan ny process ifall domstolen dömer ut påföljder ex officio? Eller sker det direkt efter själva överträdelsetalan, utan denna nya process som nämns? (s. 114)

A: Från FEUF 260.1 följer att ifall en överträdelsetalan bifalls av EU-domstolen är följden att medlemsstaten vidtar de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom, det vill säga att upphöra med överträdelsen (i praktiken oftast genom att genomföra lagändringar). Om  medlemsstaten inte vidtar de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom bryter den mot FEUF 260.1 och således kan en ny överträdelsetalan aktualiseras. I samband med denna talan kan kommissionen ange det standardbelopp eller vite som den med hänsyn till omständigheterna anser det lämpligt att den berörda medlemsstaten ska betala. Domstolen kan i samband med den andra överträdelsetalan även ex officio förelägga staten att betala ett standardbelopp eller vite, det krävs alltså inte att någon av parterna yrkar på det.

Så för att kort svara på de ställda frågorna: Ja, det krävs en ny process. Nej, det sker inte direkt efter den första överträdelsetalan.

 

Q: ”Talerätten förutsätter dock att direktivet är tillräckligt precist.”

Anses detta som en förutsättning för att väcka skadeståndstalan mot staten? Skadestånd kan med andra ord komma på tal om alla de tre förutsättningarna enligt Francovich-principen är uppfyllda, OCH om direktivet är tillräckligt precist? (s. 67)

A: Ja, detta är en till förutsättning för att med stöd av Francovich-principen kunna kräva skadestånd av medlemsstaten, då den EU-rättsakt som anses ha överträtts är ett direktiv.

 

Q: Förstår jag rätt att det finns egentligen fem förutsättningar för att kunna åberopa ett direktiv med direkt effekt?

1. Direktivets innehåll är så klar och tydlig att det är möjligt att för privatpersoner att åberopa rättigheter och skyldigheter från det.

2. Skyldigheten som direktivet leder till måste vara ovillkorlig och inte kräva klassificering och

3. Direktivet ska vara sådan att medlemslandet inte har prövningsrätt beträffande dess tillämpning.

4. Tidsfristen för implementering har gått ut, ELLER direktivet implementerats bristfälligt

5. Direktivet åberopas gentemot den offentliga makten.

A: Ja, så kan man bra säga det!

 

Q:”Direkt effekt betyder att unionsrätten ger upphov till rättigheter och skyldigheter som enskilda kan åberopa i domstol.”

Domstol här betyder bara ”den nationella domstolen” eller också EU-domstolen? (s. 53)

A: Svaret på denna fråga hittas på sidan 49. EU-domstolen konstaterade nämligen i fallet Van Gend en Loos att “det faktum att kommissionen och medlemsstaterna enligt fördraget är de som kan väcka talan vid EG-domstolen mot en stat som inte har uppfyllt sina skyldigheter, inte innebär att det skulle vara omöjligt för den enskilde att åberopa dessa skyldigheter vid en nationell domstol.”

Med domstol menas här således endast nationell domstol.

 

Q: Hej, uppe på sidan 105 står det så här ”Sådana används speciellt i sådana mål där en person är frihetsberörd (artikel 267 FEUF).” Betyder ”frihetsberörd” alltså frihetsberövad? (s. 105)

A: Helt rätt, det är skrivfel.

Man ska använda det vad stor i boken, så om det skulle komma fråga om det här, kan man skriva ”frihetsberörd” eller ”frihetsberövad”

 

Q: Hej, hur skulle ni förklara vad rådets generalsekretariat är och vad ”förvaltningen av Europeiska rådets och rådets anslag” innebär? (s. 85)

A: Rådets generalsekretariat är ”hjälpaktor” vars uppgift är att stödja verksamheten i båda Europeiska rådet och Europeiska unionens råd. De hjälper till att organisera arbete på ett konsekvent sätt och sköter bland annat materialupphandlingen, förbereder rapporter och protokoll för möter, hjälper att arrangera evenemang etc. Till generalsekretariat hör till över 3000 tjänstemän som er IT-personal, kommunikationspersonal, översättare, tekniska specialister osv. Man kan tänka att generalsekretariat är liksom ”rådets sekretariat”.

Förvaltningen av Europeiska rådets och rådets anslag hänvisar här till det att generalsekreteraren har en stor roll med budgetens förvaltning (dom ska t.ex. vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att budgeten förvaltas på rätt sätt.)

Här är ett minuters video, som förklarar att vad är generalsekretariat: https://www.youtube.com/watch?v=kDYsctJ8GjI

Parlamenten har sitt eget generalsekretariat, som funktionerar på samma sätt men är skiljt från rådets generalsekretariat.

Här vill jag bara påminna, att du behöver kunna och veta endast det vad stor i boken så allt de här är bara extra, och ger dig inte poänger i provet.

 

Q: Hör också Europeiska centralbanken till de icke-privilegierade sökanden? (s. 118)

A: Ja

 

Q: Det står följande på s.118

”Bestämmelser om ogiltighetstalan finns i 263 FEUF, enligt vilken unionens domstol ska granska lagenligheten av lagstiftningsakter, sådana akter som antas av RÅDET, av kommissionen eller ECB och som inte är rekommendationer eller yttranden…”

”Dessutom skall domstolen granska lagenligheten av sådana rättsakter som antas av europaparlamenten och RÅDET och som har rättsverkan i förhållande till tredje man.”

senare på nästa sida s.119 står det att
”Då EUROPEISKA RÅDET nu definierats som EU-institution, är det naturligt att talan också kan föras om dess rättsakter. Det krävs dock att det är fråga om en rättsakt som har rättsverkan i förhållande till tredje man”

Syftar alltså skribenten på ministerrådet i första uppräkningen och europeiska rådet i den andra? I provsvar ska man väl ändå använda europeiska rådet och inte ”rådet” som endast kan användas i sammanhang som syftar på europeiska unionens råd/Ministerrådet? (s. 118)

A: FEUF 263 säger följande: ” Europeiska unionens domstol ska granska lagenligheten av lagstiftningsakter, sådana akter som antas av rådet, av kommissionen eller av Europeiska centralbanken och som inte är rekommendationer och yttranden, samt sådana rättsakter som antas av Europaparlamentet och av Europeiska rådet och som ska ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Den ska även granska lagenligheten av sådana akter antagna av unionens organ eller byråer som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man.”

Det är således ministerrådet som åsyftas i första meningen och Europeiska rådet i andra. I era svar ska ni använda Europeiska rådet, om det är det ni syftar på.

 

Q: Vad menas riktigt med andra förutsättningen för direkt effekt? ”Skyldigheten som rättsakten leder till måste vara ovillkorlig och inte kräva klassificering” (s. 55)

A: Med detta menas att skyldigheten som står i t.ex. direktivsbestämmelsen måste vara tydlig, absolut och till sin ordalydelse av sådan art att medlemsstaten inte behöver vidta åtgärder för att självständigt tolka och “klassificera” vem denna skyldighet gäller.

 

Q: Då Francovich målet förklaras sägs det att ”…varefter Francovich och Bonifaci väckte talan mot italienska staten” alltså är det då enligt materialets tidigare förklaringar ett vertikalt förhållande, men senare sägs det ”för det andra har vi här ett horisontellt förhållande mellan enskilda personer och enskilda företag”, vilkendera är det alltså? (s. 65)

A: Tvisten i fallet gällde ett horisontellt förhållande, alltså arbetstagarna Francovich och Bonifaci och deras arbetsgivare. Då skadan som arbetsgivaren hade orsakat arbetstagarna hade uppstått på grund av statens försummelse att implementera ett EU-direktiv, väckte arbetstagarna skadeståndstalan mot staten. Direktivet kunde inte få direkt effekt i det horisontella förhållandet, så alternativet var således skadeståndstalan mot staten.

 

Q: I Romfördraget bildas EEG och Euratom-gemenskapen, vilket leder till att vi har tre gemenskaper efter Romfördraget (EEG, Euratom och Kol- och stålgemenskapen). I Maastrichtfördraget upprättas EU. 

  1. Vad händer i detta skede med de andra gemenskaperna? 

  2. I Lissabonfördraget upphävs den historiska skillnaden mellan unionsrätt och gemenskapsrätt, vad innebär detta?

  3. Är det alltså så att de tre gemenskaperna verkar tillsammans med EU (som skilda entiteter) ända tills Lissabonfördraget, efter vilket all verksamhet faller under EU?

A: Kom ihåg att ni inte behöver kunna saker som inte finns förklarade i boken. Mitt svar innehåller mera ingående information om området, och ni kan tillämpa det för att stöda er inlärning och förståelse av området.

  1. Vid Maastrichtfördraget skapas idén om ett tredelat system, pelarmodellen. Europeiska unionens tre pelare var en struktur som EU byggde på från Maastrichtfördraget fram till Lissabonfördraget,  och som var avgörande för hur ett beslut fattades inom EU.  Den första pelaren bestod av Europeiska Gemenskaperna, den andra pelaren av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), och den tredje pelaren bestod av rättsliga och inrikes frågor (efter Amsterdamfördraget 1999 bestod den tredje pelaren av Polissamarbete och straffrättsligt samarbete).

    Som svar på din fråga “Vad händer i detta skede med de andra gemenskaperna”, så blev de helt enkelt en del av den första pelaren i pelarmodellen. Första pelaren bestod av Europeiska gemenskaperna, alltså EEG, Euratom och Kol- och stålgemenskapen.

  1. Eftersom att det i boken inte förklaras så behöver ni inte kunna det. Det väsentliga är att ni vet att denna förändring skedde. Själva termen “gemenskap” ersätts ju med “union”, som det står på s. 17 boken (inne i rutan).

    Distinktionen mellan gemenskapsrätten och unionsrätten beror på Europeiska unionens fördragsstruktur. Innan Lissabonfördraget var EU inte en juridisk person. Istället utgjorde varje pelare en egen juridisk person, därav skillnaden mellan gemenskapsrätten och unionsrätten. Genom Lissabonfördraget sammanfogades de tre pelarna till en enhetlig struktur. Därigenom blev också EU en enda juridisk person, som ersatte pelarstrukturen.

  1. Europeiska unionens tre pelare var en struktur som EU byggde på. De tre gemenskaperna fungerade under den första pelaren. Pelarna är inte “skilda” från EU, utan utgjorde själva unionen. Varje pelare utgjorde var sin juridisk person med kapacitet att ingå avtal. I och med Lissabonfördraget slopades pelarmodellen, varmed delförändringar i hela unionens struktur och funktioner infördes. Unionen blev nu också en juridisk person.

 

Q: Undrar vad undantaget på sidan 124 egentligen betyder? Hur kan något beröra den enskilda utan att beröra hen personligt? (s. 124)

A: Om akten inte kräver genomförandeåtgärder räcker det med att akten berör personen direkt. Då behöver personen inte höra till en sluten kategori.

 

Q: Kan ni förklara hur nödbromsförfarandet egentligen sker? (s. 83-84)

A: Det finns redan ett svar på frågan längre ner! Ni kommer även att gå igenom förfarandet i smågrupperna.

Själva artikeln om nödbromsförfarandet lyder som följer:

”Om en rådsmedlem anser att ett utkast till direktiv enligt punkt 2 skulle negativt påverka
grundläggande aspekter av dennes straffrättsliga system, får den rådsmedlemmen begära att utkastet
till direktiv överlämnas till Europeiska rådet. I detta fall ska det ordinarie lagstiftningsförfarandet
tillfälligt upphävas. Efter diskussion, och om konsensus uppnås, ska Europeiska rådet inom fyra
månader från det tillfälliga upphävandet hänskjuta utkastet till rådet, varvid det tillfälliga upphävandet
av det ordinarie lagstiftningsförfarandet avbryts.

Om ingen enighet uppnås och om minst nio medlemsstater önskar upprätta ett fördjupat samarbete
på grundval av utkastet till direktiv, ska de inom samma tidsfrist underrätta Europaparlamentet, rådet
och kommissionen om detta. I detta fall ska det bemyndigande att inleda ett fördjupat samarbete
enligt artikel 20.2 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 329.1 i det här fördraget anses vara
beviljat och bestämmelserna om fördjupat samarbete ska tillämpas.”

 

Q: Enligt artikel 222 punkt 2 på s.14: ”Om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor, ska de andra medlemsstaterna lämna bistånd på begäran av den drabbade medlemsstatens politiska myndigheter.”

Innebär detta att för att andra medlemsstater ska kunna handla gemensamt i en anda av solidaritet enligt punkt 1, krävs det en begäran av den drabbade staten? (s. 14)

A: På s. 13 står ”Funktionsfördraget innehåller en solidaritetsklausul, artikel 222. Enligt den skall unionen och dess medlemsstater handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof, eller en katastrof som orsakas av människor. De andra medlemsstaterna bör ge bistånd på begäran av den drabbade medlemsstaten.” Det är alltså medlemsstaternas skyldighet att bistå landet som begär detta. Svaret på din fråga är alltså ja.

 

Q: Är norm och rättsregel synonymer?

A: Inom det allmänt vedertagna lagspråket kan det säkerligen finnas nyansskillnader i användningen av de ifrågavarande begreppen. Men i ljuset texten på s. 20 i EU-boken kan de ses som synonymer. De är alltså i denna kontext synonyma begrepp.

 

Q: Acte clair-läran gäller domstol mot vars avgörande det inte finns rättsmedel. Är dessa domstolar endast de högsta nationella domstolar vars beslut man inte kan överklaga nationellt (i Finland HD till exempel)?

Betyder detta alltså att högsta domstolen inte är skyldig att be om förhandsavgörande ifall det inte finns något rimligt tvivel om hur tolkningsfrågan skall avgöras?
Undrar alltså när acte clair och acte eclairé-lärorna riktigt gäller och om de även gäller för högsta domstolen. (s. 138)

A: Enligt acte clair-läran behöver en domstol mot vars avgöranden det inte finns rättsmedel inte be om förhandsavgörande ifall det inte finns något rimligt tvivel om hur tolkningsfrågan skall avgöras. Detta gäller alltså högsta instanserna i medlemsstaterna, till exempel högsta domstolen i Finland.

Således har HD inte en skyldighet att be om ett förhandsavgörande ifall det inte finns något rimligt tvivel om hur tolkningsfrågan skall avgöras. I praktiken torde detta sällan hända i och med att helt klara fall i regel inte behandlas i HD.
*Under grupp 1F:s lektion 5.5 gavs ett felaktigt svar på denna fråga. Grupp 1F ombeds läsa detta svar, som är rätt.

 

Q: Vilka principer gäller fördrag, vilka gäller förordningar och vilka gäller direktiv? Gäller någon princip alla dessa och gäller någon princip bara en del av dessa? (s. 47-68)

A: Jag kortfattar svaret genom en liten tabell med huvudreglerna:

 

Primärrätten

Förordningar

Direktiv

Direkt effekt (vertikal)

Ja

Ja

Ja

Direkt effekt (horisontell)

Ja

Ja

Nej

Företräde

Ja

Ja

Ja

Direkt tillämplighet

Ja

Ja

Nej

Tolkningseffekt

Ja

Ja

Ja

Francovich-principen

Ja

Ja

Ja

 

OBS! Tolkningseffekten kan gälla alla slags EU-rättsakter men blir särskilt ofta aktuell gällande direktiv. Det är också viktigt att komma ihåg att tolkningseffekten är som ett slags “undantag” till direkt effekt och principen blir därmed tillämplig endast i sådana situationer där rättsakten saknar en klar bestämmelse som kan ges direkt effekt.

OBS! För att Francovich-principen ska kunna åberopas krävs det inte att rättsakten har direkt effekt.

Sammanfattningsvis är de viktigaste sakerna att komma ihåg att direktiv endast kan ha vertikal direkt effekt, och att direktiv i regel inte är direkt tillämpliga.

 

 

Q: Varför kan direktiv inte ha horisontell effekt? Vad är skillnaden mellan indirekt och direkt effekt, samt skillnaden mellan direkt horisontell effekt och indirekt horisontell effekt? Gäller dessa endast direktiv? Vad betyder att direktiv kan få indirekt horisontell effekt genom primärrätten? (från prepkursmappen) (s. 56)

A: Varför kan direktiv inte ha horisontell direkt effekt?

Direktiv kan inte ha horisontell direkt effekt, eftersom det skulle kunna leda till ytterst oskäliga resultat. Om en stat har försummat att implementera ett direktiv, och en privatperson vill åberopa att t.ex. ett företag inte har följt direktivets bestämmelser, är det inte rättvist mot företaget eftersom det borde ha varit på statens ansvar att se till att direktivet implementeras och efterföljs. Enskilda måste kunna utgå från att det som gäller enligt nationell lag också överensstämmer med unionsrätten. I sin korthet ska inte enskilda bli tvungna att bära ansvar för statens försummelse att implementera ett direktiv. 

Skillnaden mellan direkt effekt och indirekt effekt?

Direkt effekt innebär att en EU-rättsakt som sådan, utan att det krävs någon ytterligare tolkning, kan åberopas av enskilda i nationell domstol.

Indirekt effekt innebär å andra sidan att EU-rättsakten i fråga saknar någon klar bestämmelse som kan ges direkt effekt (och alltså uppfyller de innehållsmässiga kraven på direkt effekt). Då försöker man tolka en nationell bestämmelse i enlighet med bestämmelsen i EU-rättsakten så att slutresultatet blir unionsrättsligt korrekt. Direktiv kan t.ex. få indirekt effekt redan före implementeringstiden har löpt ut eller ifall direktivet inte ger någon klar, ovillkorlig rättighet eller skyldighet för enskilda.

Skillnaden mellan horisontell direkt effekt och indirekt horisontell effekt, gäller dessa endast direktiv? Vad betyder att ett direktiv kan få indirekt horisontell effekt genom primärrätten?

Termen “indirekt horisontell effekt” används endast en gång i boken, i sammanhanget av meningen “I fallet (Mangold) ansåg domstolen nämligen att direktiv kan få indirekt horisontell effekt genom primärrätten.”

Denna mening finns i kapitlet som handlar om direktivs möjlighet att undantagsvis få horisontell direkt effekt, alltså direkt effekt i förhållanden mellan enskilda. Användning av ordet indirekt i denna mening ska därför inte blandas ihop med EU-rättens tolkningeffekt/indirekta effekt! 

Här menas att ett direktiv i vissa fall på ett indirekt sätt kan få horisontell direkt effekt genom att direktivet egentligen grundar sig på någon princip eller bestämmelse i primärrätten. (Det är möjligt att detta har tolkats på ett felaktigt sätt i prepkursmappen, utgå i så fall från boken.)

 

Q: Vad betyder att ”domstolen gör avgöranden med anledning av direkta talan”? (s. 100)

A: Direkta talan betyder här att man väcker talan direkt i EU-domstol (=EU-domstol är första instans).

Eu domstolen har inte allmän behörighet. Föratt få sin sak prövats i EU-domstol ska talan var en av sådant som väckas direkt i EU enligt EU lagstifning (t.ex. ogiltighetstalan eller passitivitetstalan) ”DIREKT TALAN” eller sen förhandsavgörande dvs. nationella domstolar begär EU-domstol att ta ställning till nån fråga.

De här står inte i boken, men på referens kan du kolla FEU 19.3 (som ger EU-domstol sin behörighet):

Europeiska unionens domstol ska i enlighet med fördragen
a) avgöra ärenden där talan väcks av en medlemsstat, en institution eller fysiska eller juridiska
personer
,
b) meddela förhandsavgöranden när en nationell domstol har begärt förhandsavgörande om tolk
ningen av unionsrätten eller giltigheten av akter som antagits av institutionerna,
c) besluta i de övriga fall som föreskrivs i fördragen.

 

Q: Vad menas med genomförandeåtgärder då man talar om undantaget som nämns i FEUF 263.4? (s. 124)

A: Det är fortfarande oklart vilka alla akter som hör till denna kategori, men den omfattar inte lagstiftningsrättsakter. I målet  Microban International Ltd och Microban (Europe) Ltd mot Europeiska kommissionen hade akten den omedelbara följden att ämnet triklosan ströks från den temporära förteckningen och att saluföringen av ämnet förbjöds, utan att medlemsstaterna behövde vidta någon genomförandeåtgärd. Således krävdes endast att personen berördes direkt för att denne skulle ha talerätt.

 

Q: Är starkt förpliktande rättskälla (som nämns i RND kap. 4.3) samma sak som starkt bindande rättskälla (som nämns i EU 1 kap. 2) ?

A: Ja, starkt förpliktande rättskälla i RND 4.3 är samma sak som starkt bindande rättskälla i EU  kap. 2.

 

Q: Kan ni förklara passivitetstalan? (s. 129-130)

A: Medlemsstaterna och unionens institutioner får väcka passivitetstalan vid Europeiska unionens domstol ifall Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, kommissionen eller Europeiska centralbanken i strid med fördragen underlåter att vidta åtgärder. Talan tas endast upp om den berörda parten dessförinnan har anmodats att vidta åtgärder. Fysiska och juridiska personer har villkorlig talerätt, vilket innebär att de endast har rätt att väcka passivitetstalan ifall en institution inom EU har underlåtit att vidta en åtgärd som skulle ha riktats mot eller direkt och personligen berört personen i fråga.

Passivitetstalan aktualiseras alltså i de fall då en EU-institution inte vidtagit en åtgärd som den enligt fördragen har haft en skyldighet att vidta. Det handlar om rena underlåtelser. Passivitetstalan kan således ses som ogiltighetstalans motsats; i ogiltighetstalan beivras en ogiltig åtgärd, medan klaganden i en passivitetstalan eftersträvar en beivran av en underlåtelse att vidta åtgärd.

 

Q: Vad innebär i förhållande till tredje man? (s. 118)

A: Frågan finns redan besvarad längre ner på sidan!

 

Q: Om tidsfristen: gäller den alltså fysiska och juridiska personer eller alla som väcker talan mot unionen? (s. 119)

A: Tidsfristen på två månader gäller enligt FEUF 263.6 ”talan som avses i denna artikel”. Således gäller tidsfristen i alla typer av ogiltighetstalan.

 

Q: Sista stycket sidan 113: ”Överträdelsen blir aktuell då ett medlemsland underlåtit att följa en europarättslig skyldighet”. Varför står det europarättslig istället för EU-rättslig eller unionsrättslig? (s. 113)

A: Enligt FEUF 258 och 259 kan överträdelsetalan väckas ifall en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördragen. Enligt denna ordalydelse är det klart att överträdelsetalan endast gäller unionsrättsliga skyldigheter. EU-domstolen har inte kompetens att avgöra europarättsliga frågor som inte hör till EU-rätten. Således skulle undertecknad inte fästa vidare uppmärksamhet vid att det står europarätt.

Se mer om bokens terminologi på s. 1-3.

 

Q: Jag förstår inte riktigt skillnaden på EU-rättens företräde och EU-rättens direkta tillämplighet. EU-rättens företräde handlar om primärrätten och att i normkonflikter bör europarätten ges företräde (s.50) EU-rättens direkta tillämplighet handlar om sekundärrätten och att nationella lagstiftningsåtgärder inte behöver vidtas för att införliva EU-normen i nationella rättsordningen. (s.52) Är skillnaden alltså primärrätt och sekundärrätten samt att EU-rättens företräde gäller specifikt normkonflikter mellan EU-rätt och nationell lagstiftning? (s. 50-53)

A: Principen om EU-rättens företräde gäller bindande för alla EU-rättsakter, oavsett om det rör sig om primärrätt eller sekundärrätt. Företrädesprincipen innebär att då normkonflikter uppstår mellan nationell lag och en EU-rättsakt, ska den nationella lagen åsidosättas och EU-rättsakten ges företräde. Denna princip blir alltså gällande endast i normkonflikter.

Principen om EU-rättens direkta tillämplighet innebär att unionsrätten ska tillämpas fullt ut och på ett enhetligt sätt i alla medlemsstater från och med dagen för reglernas ikraftträdande och under hela giltighetstiden. Alla EU-rättsakter är inte direkt tillämpliga; primärrätten är direkt tillämplig, medan det inom sekundärrätten finns skillnader beroende på typen av rättsakt. Förordningar är direkt tillämpliga, medan direktiv inte är det. Principen om direkt tillämplighet blir alltså relevant genast då nya EU-rättsakter stiftas.

En väsentlig skillnad mellan dessa två principer är att all EU-rätt får företräde framför nationell rätt, men inte all EU-rätt får direkt tillämplighet genast då den träder i kraft.

 

Q: Undrar hur man ska ställa sig till alla de otaliga uppräkningar av olika FEU och FEUF bestämmelser, känns omöjligt att lära sig alla utan till.

A: Det finns väldigt många artiklar uppräknade i EU boken och ni ska kunna innehållet i dem inför provet. Ni behöver inte kunna dem utantill ord för ord, men det är väldigt viktigt att kunna innehållet. Eftersom att alla har olika sätt att lära sig materialet, är det svårt att ge ett entydigt svar på din fråga. Det är viktigt att ni vet vilka artiklar kommer från FEU och vilka från FEUF, eftersom att dessa är olika fördrag och inte ska blandas sinsemellan. I provet bör ni tydligt skriva vilken lagstiftning eller fördrag ni hänvisar till i ert svar, men ni behöver INTE kunna ange författningsnumret.  Ett sätt att systematisera inlärningen är t.ex. att göra en lista med alla artiklar som nämns i boken från FEU och på samma sätt en lista på alla artiklar från FEUF. Vissa artiklar är helt och hållet utskrivna i boken (som t.ex. artikel 222 på s. 14) och kan kännas omöjliga att lära sig utantill. Jag rekommenderar att göra “listor” i huvudet för att komma ihåg innehållet.

 

Q: Ska man läsa på de olika fallen som finns i fotnoterna? Till exempel på sidan 55 där det står ”Se mål C-91/92 Faccini Dori (1994)”. Var ska man i så fall läsa om dessa mål? (s. 55)

A: Ni behöver inte inför urvalsprovet läsa någonting annat än det som står i böckerna, så ni behöver inte söka upp de rättsfall som endast anges i fotnoterna för att läsa dem. Dessa fotnoter finns mest till för att ni ifall ni är intresserade kan läsa mera om ämnet i fråga i dessa rättsfall, men det är inget som krävs inför urvalsprovet.

 

Q: På sidan 61 om horisontell effekt för direktiv står det: ”Intressant nog anser EU-domstolen att denna skyldighet varken påverkas av rättssäkerhetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar, som båda är allmänna rättsprinciper i EU-rätten”, vad menas med rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar? (s. 61)

A: Rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar hör till EU-rättens allmänna rättsprinciper.

Rättssäkerhetsprincipen är en mycket bred princip, och väldigt central i ett demokratiskt samhälle. Den kan alltså definieras på ett antal olika sätt, beroende på sammanhanget. I sin korthet innebär principen att medborgarna ska kunna lita på lagstiftningens giltighet (hittas på sidan 44 i boken). Principen om skydd för berättigade förväntningar är en del av rättssäkerhetsprincipen. EU-domstolen har  slagit fast att dessa principer kräver att rättsregler är klara och precisa, och att deras tillämpning är förutsebar för medborgarna.

 

Q: Avses med ”privatpersoner” här både fysiska och juridiska personer? Och är det synonymt med ”enskilda”? (s. 54-55)

A: Ja, i detta sammanhang avser “privatpersoner” både fysiska och juridiska personer, så både människor och t.ex. aktiebolag. “Privatpersoner” är i detta sammanhang också synonymt med “enskilda”. Då vi talar om vertikala och horisontella förhållanden är det viktigt att komma ihåg att både privatägda bolag/samfund och människor är “på samma nivå”, alltså i ett horisontellt förhållande till varandra.

 

Q: Vad är alltså den egentliga definitionen på rättsskyddsmedel? (s. 63)

A: Rättsskyddsmedel definieras inte i boken, men innebär de möjligheter som den nationella processrätten ger enskilda att påbörja en rättslig process i domstol. Man kan förstå ordet “rättsskydd” som individens möjlighet att få skydd eller rättvisa i situationer där denne anser att dess rättigheter har kränkts. “Medel” är då de processuella tillvägagångssätten som lagstiftningen möjliggör.

 

Q: Kan en enskild väcka talan gentemot en annan enskild i hopp om att en princip ges horisontell direkt effekt i fallet att en medlemsstat inte implementerat ett direktiv inom given tidsfrist? Vilken princip är det då som får direkt horisontell effekt om direktivet inte överhuvudtaget implementerats, är det principen om direktivkonform tolkning? (s. 56-62)

A: Eftersom det är en så stark huvudregel att direktiv inte kan ges horisontell direkt effekt, är det i de flesta situationer inte lönsamt att väcka talan mot en annan enskild endast “i hopp” om att det bakom direktivet finns någon viktig allmän princip som kan ges direkt horisontell effekt. Det måste nog klart finnas någon princip som den enskilda vet att gäller i det förevarande fallet. Det uppstår ju alltid rättegångskostnader av att väcka talan, så det lönar sig inte att väcka talan bara för att “testa”.

Principen om direktivkonform tolkning är endast en tolkningsprincip som kan bli relevant i själva rättsprocessen. Det är inte en sådan typ av princip som skulle utgöra grunden bakom ett direktiv. Principer som kan finnas som grund bakom ett direktiv är materiella principer som t.ex. förbudet mot åldersdiskriminering (som nämns i boken) eller rätten till semester.

Principen om direktivkonform tolkning kan bli gällande om direktivet saknar en klar bestämmelse som kan ges direkt effekt. Då är det frågan om en helt annan slutsats än att ge direktivet (horisontell) direkt effekt. Då försöker domstolen tolka den motstridiga nationella rätten i enlighet med direktivets lydelse så att resultatet blir unionsrättsligt korrekt.

 

Q: Är Nicefördragets hela namn ”Fördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem”? (s. 9)

A: Ja. Nicefördragets hela namn är ”Fördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem”. Det är ett relativt långt namn, och därför är det lättare att istället använda ”Nicefördraget”. Även om man använder förkortningarna av fördragen, så är det viktigt att lära sig dess fullständiga namn.

 

Q: ”Om det handlar om att ge en princip direkt effekt, kan direkt horisontell effekt också bli gällande på direktiv.” Kan ni förklara varför man ens nämner att ett direktiv skulle få horisontell direkt effekt när horisontella direkta effekten egentligen ges åt en princip? (s. 56)

A: Då är det frågan om en situation där det finns något direktiv eller en direktivsbestämmelse som anses strida mot nationell rätt och som en individ vill göra gällande i ett horisontellt förhållande. Då kan man i vissa situationer anse att direktivet egentligen uttrycker någon större princip, som t.ex. åldersdiskriminering. Då kan man tolka att man måste ge direktivet horisontell direkt effekt eftersom den EU-rättsliga principen som direktivet grundar sig på också har horisontell direkt effekt och inte kan åsidosättas även i en horisontell tvist.

Som du säger så är det egentligen i dessa situationer principen som ges horisontell direkt effekt och inte direktivet, men kapitlet i boken illustrerar att även direktiv på ett sätt kan få någon slags horisontell direkt effekt, även om den inte genuint gäller själva direktivet. Det är alltså en mycket stark huvudregel att direktiv inte kan få horisontell direkt effekt.

 

Q: I boken står att Europeiska rådets ordförande inte är någon av stats- eller regeringscheferna. Varifrån väljs då ordföranden? (s. 80)

A: Det stor ingenting om nomineringsprocess i urvalslitteratur annat än att ordförande inte får inneha ett nationellt mandat SEU 15(6) och att han väljas med kvalificerad majoritet SEU 15(5). Det är allt som man behöver veta.

Om du är intresserad, här lite extra om hur det riktigt går (behöver inte kunna!):

Nomineringsprocessen är inte reglerad i EU rätten, utan det går basis av praktiskheten i följande sätt: Den ledaren vars land håller EU-ordförandeskapet tar reda på andra medlemsländerna förslag och lägger fram ett förslag på ordförarande kandidater. Ordföranden väljs med kvalificerad majoritet i enlighet med artikel 15.5 i EU-fördraget.

Förra gången då röstning hänt (mars 2022), blev Charles Michel omvalda enhälligt.

 

Q: Kan ni förklara enskildas rätt att väcka ogiltighetstalan, särskilt om akten inte är riktad till den enskilda? (s. 121-127)

A: Enskilda personer är icke-privilegierade sökanden och de har därav en villkorlig talerätt, vilket innebär att vissa villkor måste uppfyllas för att de ska ha rätt att väcka ogiltighetstalan.

Villkoren för att fysiska eller juridiska personer ska ha rätt att väcka talan mot en akt är att akten (1) är riktad till dem eller (2) direkt eller personligen berör dem.

Att en akt är riktad till en person innebär att akten explicit berör personen i fråga och personen har därav ofta en ganska klar partsställning.

Om beslutet inte är riktat till personen är kraven för att den enskilde ska kunna väcka ogiltighetstalan att det (1) direkt och personligen berör personen och (2) att det är frågan om ett beslut i materiell mening.

För att ett beslut personligen ska beröra en person krävs det att personen är en identifierbar individ (och inte en icke-identifierbar representant för en allmän kategori) och att det råder ett orsakssamband mellan EU-akten och dess inverkan på personen. För att beslutet ska vara ett beslut i materiell mening räcker det inte med att akten rubriceras som ”beslut”, utan det förutsätts att det de facto handlar om ett beslut (och inte en rekommendation eller dylikt).

Ett undantag till det ovan sagda nämns i FEUF 263.4. Ifall en akt inte kräver genomförandeåtgärder räcker det med att akten direkt berör personen. I dessa fall krävs således inte att akten personligen berör personen.

 

Q: Hör Domstolens stadga till rättighetsstadgan? (s.101)

A: Nej

 

Q: Jag förstod inte riktigt vad som var domstolens dom i Van Gend en Loos-fallet förutom att direkt effekt skapades, hur löstes tvisten mellan skatteförvaltningen och bolaget gällande tullen? (s. 47)

A: Det centrala i fallet Van Gend en Loos mot Nederländerna är precis att EU-domstolen bekräftade unionsrättens direkta effekt. Frågan i fallet var egentligen vad primärrättens förhållande till nationell rätt är, och huruvida enskilda juridiska eller fysiska personer med stöd av en fördragsbestämmelse kan åberopa rättigheter i nationell domstol.

Den nationella bestämmelsen innebar en tull på import från Tyskland till Nederländerna, vilket bolaget ansåg strida mot artikel 12 i EEG-fördraget, som förbjöd diskriminering på grund av nationalitet. EU-domstolen kom till den slutsatsen att artikel 12 skulle ges direkt effekt, och därmed kunde bolaget åberopa den i nationell domstol och hävda att tullen utgjorde diskriminering på grund av nationalitet. Själva konkreta slutsatsen av domen anges inte i boken, men man kan implicit förstå det som att den nationella bestämmelsen om tull åsidosattes då den stred mot gemenskapsrätten.

 

Q: Jag förstår vad t.ex. subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna innebär i teorin, men jag förstår inte vad det betyder när det i texten står att ”Proportionalitetsprincipen kan bli relevant när EU-domstolen i efterhand prövar rättsakters giltighet.” (s. 34-35)

A: Proportionalitetsprincipen är i första hand ägnad att på ett förebyggande sätt styra unionens handlande, så att den lagstiftning som unionen skapar och de andra åtgärder som den vidtar inte är mera långtgående än nödvändigt. Unionens institutioner måste alltså med stöd av principen redan före de vidtar en åtgärd göra en balansering mellan åtgärden och dess målsättning.

Proportionalitetsprincipen kan dock även bli relevant i efterhand, så alltså istället för i lagstiftningsskedet först senare i lagtillämpningsskedet då EU-domstolen avgör huruvida vissa rättsakter är giltiga och enliga med unionsrätten.

För att minimera framtida tvister är det dock mest ändamålsenligt att EU:s institutioner redan i ett så tidigt skede som möjligt, i ett förebyggande syfte ser till att proportionalitetsprincipen beaktas i alla åtgärder som institutionerna vidtar.

 

Q: Kan ni förklara vad som hände i fallet Costa mot ENEL? (s. 50)

A: Det centrala att komma ihåg från fallet är att då utformade EU-domstolen den väldigt centrala unionsrättsliga principen om EU-rättens företräde.

Parterna i tvisten var den italienska medborgaren Flaminio Costa och det statligt ägda elbolaget ENEL. Costa ägde aktier i det italienska bolaget Edison Volta, som hade nationaliserats och blivit en del av det statliga bolaget ENEL. Costa motsatte sig därför nationaliseringen och vägrade betala en elräkning till bolaget. Han hävdade att nationaliseringen stred mot gemenskapsrätten eftersom det innebar ett statligt ingrepp på den gemensamma marknaden. Fallet gällde tolkning av en fördragsbestämmelse, alltså primärrätt. Staten hävdade att Costa som privatperson inte kunde åberopa gemenskapsrätten, eftersom nationaliseringen av bolaget grundade sig på bestämmelser i nationell lag.

EU-domstolen dömde i princip till italienska statens fördel, eftersom fördragsbestämmelsen i fråga föreskrev att endast kommissionen kunde åberopa den i domstol. Domstolen framförde trots det att italienska staten hade agerat fel, eftersom gemenskapsrätten har företräde gentemot nationell lagstiftning. Slutsatsen blev att den italienska lagbestämmelsen som möjliggjorde nationaliseringen av bolaget, inte kunde tillämpas då den stod i strid med gemenskapsrätten.

I målet upprepade också domstolen idén om EU-rättens direkta effekt. Domstolen klargjorde principen genom att säga att en skyldighet för medlemsstaterna enligt EEG-fördraget, som inte är förenad med något villkor och som inte för sitt genomförande eller verkan är beroende av någon rättsakt, är rättsligt fullständig och kan följaktligen ha direkt effekt i förhållandet mellan medlemsstaterna och de enskilda.

 

Q: ”Direktivet kan också ha den effekten att nationell lagstiftning, som skulle stå i strid med direktivet, inte får antas. Direktiv har således en viss spärrverkan redan innan tidsfristen gått ut.”

Betyder detta att direktiv kan åberopas av enskilda för att t.ex. förhindra ett lagförslag från att blir godkänt? (s. 65)

A: EU-rättens spärrverkan, eller pre-emption-doktrinen innebär att då EU utnyttjar sin lagstiftningskompetens till fullo på ett område med delad kompetens, blir resultatet exklusiv kompetens. Medlemsstaterna förlorar då sin lagstiftningskompetens i saken.

Även innan tidsfristen för implementering av ett direktiv hinner löpa ut, och direktivet således får direkt effekt, har direktivet en viss spärrverkan för att undvika att medlemsstaterna skulle gå och stifta lagar som strider mot direktivet.

EU-rättens spärrverkan ger endast en skyldigheter för medlemsstaterna själv att inte stifta motstridiga lagar under implementeringstiden. Eftersom spärrverkan inte är synonym med direkt effekt eller direkt tillämplighet ger den inga rättigheter eller skyldigheter för enskilda. Observera ändå att detta inte är något som explicit nämns i urvalsboken, så ni måste inte kunna klargöra det i en uppgift.

 

Q: Kan ni förklara EU:s befogenheter som delas in i tre kategorier? (s.17)

A: Med befogenhet menas i detta sammanhand att någon han en lagliga rätt att vidta olika åtgärder.

Genom Lissabonfördraget klargjordes unionens befogenheter för första gången. De delas in i tre kategorier; exklusiv befogenhet, delad befogenhet och stödjande befogenhet.

EU:s exklusiva befogenhet innebär att endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får i dessa fall anta rättsligt bindande akter endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens rättsakter. Delad befogenhet innebär att både EU och medlemsländerna kan anta bindande rättsakter på området i fråga. Dock så kan medlemsländerna bara göra det om EU inte utövar sin befogenhet. Med stödjande befogenheter menas att unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden.

 

Q: Artikel 42.7 i fördraget om EU: säg att Ryssland attackerar Finland också, skulle vi då få militärt bistånd av andra EU medlemsstater? (Eftersom vi inte hör till NATO ännu och inte skulle få bistånd av det). Det står också att det inte är klart hurudant militärt bistånd skulle ges, borde det inte tas upp i diskussion nu p.g.a. den nuvarande situationen? (s. 15)

A: Kom ihåg att det viktiga inför inträdesprovet är inträdeslitteraturen och att vi på prepkursen utgår från detta material!

Artikel 42.7 lyder: om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Ifall Finland skulle bli attackerat av Ryssland, är de övriga medlemsstaterna enligt denna artikel skyldiga att ge bistånd då Finland är en EU medlemsstat. Dock så är det svårt att säga hur det skulle se ut eftersom att artikeln inte tillämpats ännu, vilket innebär att det råder ovisshet angående ämnet och dess praktiska tillämpning.

 

Q: I vilka situationer ges EU-rätten företräde framför nationell lagstiftning? Finns det någon skillnad om det handlar om t.ex förordning, beslut eller direktiv? (s. 50-51)

A: Företrädesprincipens förhållande till olika nivåers EU-rättsakter klargörs inte i boken, så det krävs inte att ni kan annat utöver grundprincipen om att europarätten har företräde framför nationell lagstiftning. Jag besvarar naturligtvis ändå gärna på frågan.

EU:s rättskällor delas in i primärrätt och sekundärrätt. Fördragen och de allmänna principerna befinner sig högst upp i hierarkin och utgör primärrätt. Till följd av Lissabonfördraget har även rättighetsstadgan nuförtiden samma ställning. Redan i fallet Costa mot ENEL bekräftades primärrättens företräde i förhållande till nationell lagstiftning.

EU:s sekundärrätt innefattar förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden. Dessa är på hierarkiskt lägre nivå än primärrätten.

EU-domstolen har i sin senare rättspraxis klargjort att företrädesprincipen gäller bindande för alla EU-rättsakter, oavsett om det rör sig om primärrätt, sekundärrätt eller EU-rättspraxis.

Företrädesprincipen är bindande i förhållande till alla nationella rättsakter oavsett typ och även om de antagits efter EU-rättsakten i fråga. EU-rätten har företräde även i fråga om grundläggande rättigheter som garanteras i nationella grundlagar (målet Internationale Handelsgesellschaft).

 

Q: I beskrivningen av europeiska unionens råds uppgifter undrar jag vad det betyder att ”rådet kan, tillsammans med parlamentet, ge kommissionen befogenhet att ge andra bestämmelser än lagstiftningsakter”? (s. 85)

A: I boken förklaras inte mer än att rådet tillsammans med parlament har sådan möjlighet att delegera befogenhet. Det är allt vad man ska kunna.

Men om du undrar vad de här riktigt betyder, den korta versionen är att artikel 290 FEUF gör det möjligt för rådet att i samförstånd med parlamentet delegera befogenhet till kommissionen att ”anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten.” I praktiken handlar det ofta om genomförandetakter. Denna delegering av befogenheter är begränsad och kan återkallas. Parlamentet och rådet har möjlighet att invända mot de rättsakter som antas enligt delegeringen.

 

Q: Vad menas här med partsställning? (s. 122)

A: För att enskilda personer ska ha partsställning krävs det att en akt a) är riktad till dem, eller b) direkt och personligen berör dem. Om något av dessa kriterier uppfylls har den enskilda personen partsställning och således även rätt att väcka talan i EU-domstolen.

Om akten endast direkt och personligen berör, och inte är riktad till, den enskilde krävs det ytterligare att det handlar om ett beslut i materiell mening.

Om en enskild har partsställning har således de ovan nämnda kravens uppfyllts och den enskilda har rätt att väcka talan.

 

Q: I bestämmelserna om ogiltighetstalan 263 FEUF står det att ” domstolen dessutom ska granska lagenligheten av sådana rättsakter som antas av Europaparlamentet och rådet och som har rättsverkan i förhållande till tredje man”

Vad betyder detta i praktiken? främst vad betyder tredje man?
är detta någon som påverkas av en rättsverkan som ingåtts av någon av dessa parter men inte är någondera av parterna som ingått rättsakten?
finns det nåt förenklat exempel? (s. 118)

A: Varken inträdeslitteraturen eller fördragen erbjuder en klar definition på begreppet ”tredje man”.  Enligt allmänt vedertaget lagspråk definieras tredje man som: ”den som utan att vara part ändå på något sätt berörs av en rättshandling eller en tvist”. I ljuset av artikel 263 i FEUF ska ”tredje man” således tolkas som en aktör mot vilken en av Europaparlamentets eller rådets rättsakter har rättsverkan och som inte är Europaparlamentet eller rådet.

Som exempel kan fallet Les Verts nämnas. Les Verts handlade om rättsakter som rörde fördelningen av anslag som tagits upp i Europaparlamentets budget inför 1984 års Europaval. Dessa rättsakter ansågs ha rättsverkan i förhållande till de politiska grupperingarna som var företrädda i Europaparlamentet. De politiska grupperingarna utgjorde tredje män enligt domstolen.
För mer info se: Mål 294/83 Les Verts mot Europaparlamentet (1986), p. 27, länk: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61983CJ0294&from=EN

 

Q: Vad menas med indirekt effekt? (s. 62)

A: Indirekt effekt följer från principen om EU-rättens tolkningseffekt. Tolkningeffekten innebär att nationella myndigheter med stöd av lojalitetsprincipen bör tolka och tillämpa nationell rätt, samt implementera lagstiftning på ett sådant sätt som är förenligt med unionsrätten. 

Med indirekt effekt menas i korthet nationella domstolars skyldighet att tolka nationell rätt på ett sådant sätt att tolkningen uppnår det resultat som är förenligt med EU-direktivets syfte. Eftersom principen om indirekt effekt ofta blir relevant i fråga om just direktiv, kallas principen också ofta direktivkonform tolkning.

Tolkningsffekten leder till indirekt effekt i situationer där en EU-rättsakt i princip tilldelar rättigheter, men det fattas en klar bestämmelse som kan ges direkt effekt. Så som det redogörs för på sidan 55, finns det vissa krav för att en EU-rättsakt ska kunna ges direkt effekt, och en av dessa är att bestämmelsen till sitt innehåll måste vara så klar och tydlig att enskilda kan härleda rättigheter och skyldigheter från den. Om då inte EU-rättsakten i fråga innehåller en sådan klar bestämmelse som kan ges direkt effekt, försöker nationella domstolar tolkningsvägen hitta fram till ett unionsrättsligt korrekt resultat. Direktiv kan även sakna direkt effekt t.ex. på grund av att tidsfristen för implementering inte ännu gått ut, och då kan direktivets bestämmelser istället få indirekt effekt.

Man kan tänka sig förhållandet mellan EU-direktivs direkta och indirekta effekt som en slags huvudregel och ett undantag:

  1. HR: ett direktiv har direkt effekt.

  2. UND: om ett direktiv inte uppfyller de krav som framställs för att kunna ges direkt effekt, kan direktivet möjligtvis ges indirekt effekt.

 

Q: På sidan 83 i boken nämns det att Europeiska rådet i vissa situationer kan få rollen som appellationsdomstol, vad innebär det? (s. 83-84)

A: Hej och tack för en riktigt bra fråga! Själv tycker jag att ord ”appellationsdomstol” är vilseledande här, så jag förstår varför det väcker upp frågor. Susanna menar här endast det att Europeiska rådet beslutar att är ett utkast hot mot medlemsstaters straffrättsliga systemet.

Först och främst om bakgrunden:

I artikel 82 i FEUF regleras hur EU kan gör straffrättsligt lagstiftning. Rätten att fördöma ”våldsmonopolet” är ett av de viktigaste tecknen på statlig suveränitet och därför är det en känslig fråga. Men för att vara effektiv måste EU också kunna fastställa minimiregler för straffrätten. FEU 82 finns därför exakta kompromissregler om detta.

Enligt FEUF 82.2 ”kan Europaparlamentet och rådet genom direktiv (enligt ordinarie lagstiftningsförfarande) fastställa minimiregler för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och straffrättsliga frågor.

En rådsmedlem har en möjlighet att flytta frågan till Europeiska rådet, så att medlemsstater kan ingripa till utkast som kanske hotar deras straffrättsligt systemet. Då blir Europeiska rådet ”appellationsdomstol” och varje medlemsstatens representant i Europeiska rådet kan främja sin åsikt. Om Europeiska rådet anser att det inte finns några problem med gemensamma konsensus (FEU 15.3) kan lagstiftningen gå vidare. I annat fall överges lagstiftningsprojektet.

Undantaget: om nio eller fler medlemsstater anser att det straffrättsliga lagstiftningsprojektet är användbart kan de fortsätta projektet för sin del (fördjupat samarbete), men denna lagstiftning blir inte bindande för andra.

Framför allt kan ”nödbromsförfarandet” där varje medlemsstat har en röst genom Europeiska rådet, ses som en viktig balanserande faktor som gör det möjligt att behålla de grundläggande nationella lösningarna inom straffrätten i framtiden.

 

Q: Vad innebär egentligen direkt effekt och direkt tillämplighet samt vad är skillnaden mellan dessa? (s. 47-56)

A: Jag börjar med att förklara begreppet direkt effekt:

Principen om unionsrättens direkta effekt härstammar från EU-domstolens kända avgörande Van Gend En Loos från 1963. I domen fastställdes att EU-rätten inte bara skapar skyldigheter för medlemsstaterna utan också rättigheter för privatpersoner. Privatpersoner kan därför direkt åberopa EU-rätten i nationell eller europeisk domstol oberoende om det finns någon nationell lagstiftning om saken.

Principen om direkt effekt innebär i sin korthet att unionsrätten ger upphov till rättigheter och skyldigheter som enskilda (direkt) kan åberopa i domstol.

Direkt effekt delas in i:

  1. vertikal direkt effekt, som innebär privatpersoners möjlighet att åberopa en EU-rättslig norm gentemot staten.

  2. Horisontell direkt effekt, som innebär privatpersoners möjlighet att åberopa EU-rättsliga normer gentemot andra privatpersoner.

Tänk som minnesregel på att en vertikal linje går rakt uppåt, medan en horisontell linje går sidlänges. Detta illustrerar att ett vertikalt förhållande är mellan individen och staten, medan ett horisontellt förhållande är mellan två individer som är “på samma nivå”.

Beroende på typen av rättsakt har EU-domstolen godkänt antingen en fullständig direkt effekt (alltså både vertikal och horisontell direkt effekt) eller en partiell direkt effekt (alltså endast en vertikal direkt effekt).

Hur förhåller sig då direkt effekt till olika slags EU-rättsakter?

Gällande primärrätten, alltså grundfördragen, fastställdes principen om direkt effekt i Van Gend en Loos. -> Fördragen har alltså direkt effekt.

OBS! Domstolen har angett som villkor för att ge en fördragsbestämmelse direkt effekt att skyldigheterna som följer från den måste vara precisa, tydliga, ovillkorliga och inte kräva kompletterande nationella åtgärder eller gemenskapsåtgärder. En bestämmelse är ovillkorlig om den inte ger medlemsstaten något handlingsutrymme.

Gällande sekundärrätten beror räckvidden av den direkta effekten stort sett på typen av rättsakt. Förordningar har alltid direkt effekt, eftersom de är också direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Domstolen har fastställt att det är en fullständig direkt effekt (vertikal OCH horisontell). Direktiv kräver nationell implementering för att gälla i medlemsstaten. Domstolen erkänner dock direktiv direkt effekt i vissa situationer för att skydda privatpersoner. Direktiv har direkt effekt om dess bestämmelser är ovillkorliga och tillräckligt tydliga och precisa samt när medlemsstaten inte har införlivat direktivet inom tidsfristen. Den direkta effekten kan dock endast vara vertikal.

(Det finns undantagssituationer där direktiv har fått en slags horisontell direkt effekt, men dessa är få och behandlas genomgående i kapitel 3.5 i boken.)

Vad är då direkt tillämplighet?

EU-rättens direkta tillämplighet innebär att nationella lagstiftningsåtgärder inte behöver vidtas för att införliva EU-normen i den nationella rättsordningen. Rättsakten får alltså omedelbar och enhetlig effekt inom hela unionen direkt då den träder i kraft. Rättsakten medför omedelbart rättigheter och skyldigheter för alla som berörs av reglerna. Direkt tillämplighet är kännetecknande för särskilt förordningar. Även vissa fördrag och beslut kan dock under vissa omständigheter vara direkt tillämpliga. Direktiv kan inte vara direkt tillämpliga, utan de kräver alltid nationell implementering.

Sammanfattningsvis, vad är skillnaden mellan direkt effekt och direkt tillämplighet?

Den största skillnaden ligger i vilka typer av rättsakter som endast har direkt effekt och vilka som också är direkt tillämpliga. Det viktigaste att komma ihåg är skillnaden mellan förordningar och direktiv.

En lätt huvudregel att komma ihåg är att:

  1. Förordningar är direkt tillämpliga och har både vertikal och horisontell direkt effekt

  2. Direktiv är inte direkt tillämpliga och kan endast ha vertikal direkt effekt (då de inte har implementerats på rätt sätt).

 

 

Q: Hur ska man skilja på huvudregel och undantagsregel? Kan t.ex alla punkter på s. 81 anses som huvudregler (artikel 15 FEU)? (s. 81)

A: Först ett kort svar på frågan om sida 81:

FEU artiklar i fråga är nästan helt och hållet en huvud regel*, men till exempel den sista meningen i artikel 15(3) FEU är ett undantag från den första meningen i samma artikel:

Huvudregel: Europeiska rådet ska sammanträda två gånger per halvår efter kallelse av sin ordförande. Undantag: Om situationen kräver det, ska ordföranden sammankalla ett extra möte i Europeiska rådet.

På samma sätt finns t.ex. på sidan 83 ett undantag (82.2 FEUF) till artikel 15.1 FEU ” Det ska [Europeiska rådet] inte ha någon lagstiftande funktion”.

*Kolla sidan 80: ”Den centrala primärrättsliga regleringen om Europeiska rådet är artikel 15 FEU”

Och att svara den andra frågan: hur man skiljer mellan huvudregler och undantag?

Ett verkligt teoretiskt svar skulle vara att säga att den viktigaste skillnaden mellan huvudregel och undantag beror på sammanhanget och om hur bred tillämpningsområdet är. En regel blir ett undantag om den kan tillämpas på en rättslig fråga i stället för en mer allmän regel.

Låt dig inte avskräckas om det verkar svårt nu, för EU:s grundläggande regler är inte traditionellt huvudregel-undantagsmaterial, utan en samling av regler som är basis till EU.

När du läser mer av materialet börjar du märke upp undantagen från de generiska huvudreglerna. Detta är också det, som vi prepkurstutorer kommer hjälpa er med!

 

© Juristklubben Codex rf