Tutorernas svar:

 

OBS! Skulle du som ville ha en sammanfattning på sidorna 66-67 kunna klargöra (genom att skicka en ny fråga i formuläret) vad som blivit oklart så tutorn kan ge ett exaktare svar!

 

Q: Hej! Undrar om ni kunde förklara på vilket sätt det inte finns någon drastisk skillnad mellan regleringen av biförpliktelser i CISG, NoKöpL och IsKöpL? (s. 60-61)

A: På s.60-61 står det så här ’’Det är över huvud taget svårt att se något bärande skäl för att behandla säljarens förpliktelser avsevärt annorlunda än köparens förpliktelser enligt 48.2, 50 och 60 § i de nordiska köplagarna. Detta gäller även KöpL och SvKöpL. Vad gäller specifikt säljarens skyldighet att ingå avtal om transportförsäkring kan den förpliktelsen i hög grad ses som en spegelbild av köparens skyldighet att ställa bankgaranti eller annan säkerhet enligt KöpL 48.2 §. Tre huvudsakliga lösningsalternativ är möjliga…Utan att här gå in på detaljer torde slutresultatet enligt de olika alternativen bli detsamma i stor utsträckning, och någon drastisk skillnad jämfört med regleringen av biförpliktelser i CISG, NoKöpL och IsKöpL torde i praktiken knappast uppkomma.’’ Det som menas här är alltså att det antagligen inte uppkommer några drastiska skillnader i regleringen av biförpliktelser i köplagen och SvKöpL jämfört med CISG, NoKöpL och IsKöpL. Detta eftersom det på s.68 nämns att såväl CISG som NoKöpL och IsKöpL klargör uttryckligen att de är tillämpliga på samtliga biförpliktelser (men beträffande säljarens biförpliktelser klargör dock NoKöpL och IsKöpL att de gäller i tillämpliga delar (”så langt det passer”)). Om man då anser att det överhuvudtaget är svårt att se något bärande skäl för att behandla säljarens förpliktelser avsevärt annorlunda än köparens förpliktelser kan man komma fram till den slutsatsen att såväl vår köplag som SvKöpL tillämpas på både säljarens och köparens biförpliktelser. På detta sätt kommer man fram till slutsatsen att det inte finns några drastiska skillnader i regleringen av biförpliktelser i köplagen och SvKöpL jämfört med CISG, NoKöpL och IsKöpL, eftersom man genom det nämnda tolkningssättet kan komma fram till att alla dessa är tillämpliga på biförpliktelser. Detta är dock endast ett tolkningssätt och det nämns t.ex. på s.37 att den finska köplagen och den svenska köplagen har ansetts gälla främst parternas huvudförpliktelser.

 

Q: Kan ni ge exempel på indirekt förlust och direkt förlust? (kap. 4.3)

A: I boken framgår det inga exempel på direkt och indirekt förlust, men direkt förlust kan beskrivas som förutsägbara skador som följer direkt av ett avtalsbrott, t.ex. övertidsarbete och hyreskostnad för en ersättningsvara. Indirekt förlust kan däremot förklaras som sådana förluster som är mer svårförutsägbara.

I köplagen 67§ står det så här om direkt och indirekt förlust: Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet.

Som indirekt förlust anses

1) förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning,

2) annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på det sätt som avses,

3) utebliven vinst till följd av att avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt,

4) förlust till följd av skada på annan egendom än den sålda varan, eller

5) annan liknande svårförutsebar förlust.

Som indirekt förlust enligt 2 mom. anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i 2 mom.

 

Q: Kan du ännu förklara falska och dolda vänner med egna ord?

A: I boken på s.38 står det så här om falska vänner; ’’Med falska vänner avses att bestämmelserna i exempelvis CISG vid en ytlig granskning kan se så bekanta ut att tillämparen förleds tro att CISG är identisk med motsvarande lösningar i nationell rätt, varför konventionen tolkas i linje med nationell rätt. Men vid en närmare granskning kan likheterna med nationell rätt visa sig vara endast skenbara.’’ Det är den definitionen ni måste kunna. I förklaringssyfte kan jag dock säga att jag tolkat begreppet ’’falska vänner’’ som att det betyder att bestämmelserna i en konvention/lag ser ut att betyda samma sak som bestämmelserna i en annan lag, men då man närmare granskar bestämmelserna märker man att de egentligen betyder olika saker.

I boken på samma sida står det så här om dolda vänner; ’’Vid en ytlig granskning kan det se ut som om parternas biförpliktelser behandlas på till och med fundamentalt olika sätt i CISG och de nordiska köplagarna. Men vid en närmare analys framstår olikheterna som mera skenbara.’’ Gällande dolda vänner är det denna definition ni måste kunna, men i förklaringssyfte kan jag nämna att jag tolkat begreppet ’’dolda vänner’’ som att det betyder att det ser ut som att ett visst fenomen (t.ex. parternas biförpliktelser) behandlas helt annorlunda i en konvention/lag än i en annan lag, men då man tittar närmare på hur fenomenet egentligen regleras i de olika lagarna kommer man fram till ganska samma resultat.

 

Q: Vad syftar meningen ”Med avvikelse från den objektiva felbedömningen….” på? (s. 63)

A: Objektet i detta fall är varan i fråga och felbedömningen är bedömningen av om det skett ett fel, alltså kan man tolka begreppet ’’objektiva felbedömningen’’ som bedömningen av om det finns ett fel i varan. I meningen ’’Med avvikelse från den objektiva felbedömningen i övrigt knyter KöpL 19 § 2 punkten felbedömningen till säljarens underlåtelse att upplysa köparen om sådana fel som säljaren haft orsak att känna till.’’ fokuserar man inte på om det finns ett konkret fel i varan utan istället på om säljaren gjort ett fel då hen underlåtit att upplysa köparen om fel säljaren borde ha känt till.

 

Q: Begår köparen avtalsbrott om säljaren inte kan göra de nödvändiga specifikationerna enligt förutsättningarna i KöpL 60 §? Alltså om köparen inte kan ge specifikationer gällande varan och om säljaren inte kan göra specifikationerna i köparens intresse? (s. 49)

A: På s.48 i boken står det ’’Ramberg – Herre 2019 uppmärksammar bland annat möjligheten att säljarens utnyttjande av sin specifikationsrätt är en disposition som är oförenlig med hävning på grund av det avtalsbrott av köparen som aktualiserar specifikationen.’’. Detta kan man tolka som att köparen begår ett avtalsbrott då hen inte specificerar varan, oavsett om säljaren kan göra specifikationen själv eller inte. Enligt regeringspropositionen till köplagen begår köparen ett sådant avtalsbrott som det föreskrivs om i 50§ 1 mom. i köplagen om köparen enligt avtalet är skyldig att specificera för säljaren efter köpet hurdan form, mått eller andra egenskaper varan ska ha, men inte gör detta inom den avtalade tiden. Man kan tolka detta som att det krävs att det står i avtalet att köparen måste specificera varan för att det ska vara frågan om ett avtalsbrott om köparen inte specificerar varan. På s.49 i boken står det dock endast ’’Se dock RP 93/1986 rd (regeringspropositionen till köplagen), s. 107 där det anförs att köparens underlåtelse att ge specifikationer enligt 60 § ”omfattas av 50 § 1 punkten” med de påföljder som gäller vid brott mot 50 § 1 punkten (dvs. hävning enligt 55 § och skadestånd enligt 57.2 §).’’ och ni behöver endast kunna det som står i boken.

 

Q: Är ”det culpösa beteendet” samma som det vårdslösa beteendet? (s. 58)

A: Ja, ”culpöst beteende” betyder i princip ”vårdslöst beteende”.

 

Q: Vad innebär kontrollansvar, direkt förlust och indirekt förlust? (kap. 4.3)

A: I boken framgår det inte direkt vad dessa begrepp betyder. Kontrollansvar kan dock beskrivas som att man måste visa att avtalsbrottet i fråga beror på omständigheter som ligger utanför ens kontroll och att man inte skulle kunna ha räknat med dem då avtalet ingicks och att de inte heller skäligen skulle kunna undvikas, för att man inte ska bli kontrollansvarig. Direkt förlust kan beskrivas som förutsägbara skador som följer direkt av ett avtalsbrott, t.ex. övertidsarbete och hyreskostnad för en ersättningsvara. Indirekt förlust kan däremot förklaras som sådana förluster som är mer svårförutsägbara.

I köplagen 67§ står det så här om direkt och indirekt förlust: Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet.

Som indirekt förlust anses

1) förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning,

2) annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på det sätt som avses,

3) utebliven vinst till följd av att avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt,

4) förlust till följd av skada på annan egendom än den sålda varan, eller

5) annan liknande svårförutsebar förlust.

Som indirekt förlust enligt 2 mom. anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i 2 mom.

 

Q: När man hänvisar till CISG så kan man skriva bara CISG eller måste man först skriva att det är FN:s konvention om internationella köp av varor? 

A: När man hänvisar till en lag/konvention ska man först skriva ut dess hela namn och sedan skriva förkortningen inom parentes. Det lönar sig därför att första gången man nämner CISG skriva ”FN:s konvention om internationella köp av varor (CISG)”, på samma sätt som det står i boken på s.37. Efter det kan man använda förkortningen CISG.

 

Q: På sid 54 står det att CISG inte över huvudtaget skiljer på huvud- och biförpliktelser men på s.37 står det att CISG uttryckligen är tillämplig på alla biförpliktelser.

Måste CISG inte skilja på dem för att även uttryckligen vara tillämplig på biförpliktelserna? (s. 54)

A: Jag förstår att detta skapar en del förvirrning, men jag har tolkat saken som sådan att eftersom CISG inte skiljer på huvud-och biförpliktelser så blir den även tillämplig på biförpliktelserna.

 

Q: Jag förstår inte helt vad myndighetsmedverkan innebär, kan ni förklara? (s. 27)

A: Myndighetsmedverkan blir oftast aktuell då ett avtal ska skickas in till någon myndighet. På sidan 28 nämns som exempel registrering av köpeavtalet på Lantmäteriverket i samband med att den som köper en fastighet ska få lagfart (grovt förklarat bevis på äganderätt) på den. Myndigheten ska alltså medverka på något sätt i en process som i detta fall har med elektroniska underskrifter att göra.

 

Q: Kan ni ge ett exempel på en situation där ett formfritt avtal skrivits under med ogiltiga underskrifter och ändå blir giltigt eftersom ett bindande avtal kommit till på andra sätt, t.ex. muntlig överenskommelse eller ömsesidig handling. Är denna ömsesidiga handling samma tanke som konkludent handlande? (s. 10)

A: Det här svaret ska bara användas för att förstå meningen och inte som ett exempel som kan användas i inträdesprovet. Som exempel på ett formfritt avtal kan vi ta ett avtal om köp av lös egendom. I exempelfallet har parterna avtalat om någon viss typ av underskrift som krävs för giltigt avtalsslut men vars villkor inte har uppfyllts. Senare har köparen dock betalat penningsumman och säljaren har gett över varan till köparen. På grund av att de båda utfört det som avtalet förpliktade dem till (ömsesidig handling) kan man anse att det gamla avtalet har validerats av parternas handling eller att de gjort ett nytt avtal som har samma innehåll som det tidigare.

Ur en semantisk synvinkel kan man konstatera att begreppet ömsesidig handling kräver flera parters medverkan medan konkludent handlande inte har samma kollektiva aspekt. Man kan alltså handla konkludent ensam medan en annan part förblir passiv och ändå få till stånd någon rättslig verkan.

 

Q: Vad betyder att kravet på skriftlig form ska hållas åtskilt från kravet på underskrift? (s. 25)

A: På sidan 25 konstateras det att kravet på skriftlig form har tidigare tolkats som ett krav på undertecknat pappersformat. Då var dessa två (krav på skriftlig form och krav på underskrift) kopplade till varann. Nu har man frångått den här tolkningen. I dag anser man att kravet på skriftlig form kan uppfyllas elektroniskt (181 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation) och att kravet på underskrift ska tolkas på basis av andra bestämmelser.

 

Q: ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (härefter benämd eIDAS-förordningen).”

”eIDAS-förordningen ersatte direktivet om elektroniska signaturer och de nationella bestämmelserna om elektroniska underskrifter i
lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer.”

Vad är eIDAS-förordningens fullständiga namn? (s. 2 & 9)

A: Förordningens fullständiga namn är ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG”.

 

Q: Syftar alltså både termen ”EU-direktivet” och ”produktansvarsdirektivet” i detta fall på ett och samma direktiv, dvs. rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister? (s. 81-82)

A: Ja, båda termerna syftar på rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister.

 

Q: Kan man avtala om att endast traditionella underskrifter kan användas och inte kvalificerade trots att kvalificerade elektroniska underskrifter ska ha motsvarande värde som handskrivna underskrifter?

A: På grund av allmän avtalsfrihet kan avtalsparterna enligt huvudregeln avtala om vad som helst för formreservationer. På sidan 19 står det dessutom: ”En avtalspart, som vägrar använda elektroniska underskrifter, kan ingå avtalet med en traditionell underskrift även om de övriga avtalsparterna använder sig av elektroniska underskrifter. Ifall en sådan avtalspart vill förhindra övriga avtalsparter från att använda elektroniska underskrifter för att ingå ett avtal bör denna kräva och säkerställa att avtalet innehåller ett avtalsbaserat formkrav som förhindrar användning av elektroniska underskrifter för godkännandet av avtalet.”

På basis av detta är svaret på frågan jakande.

 

Q: Vad syftar detta på ”att göra gällande andra påföljder”? Kan ni ge exempel? (s. 48)

A: Om man tittar i köplagen 60§ ser man att det står ’’Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper och underlåter han att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter det att han har fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifikationen i överensstämmelse med vad som kan antas vara i köparens intresse. Detta hindrar inte säljaren från att göra gällande andra påföljder.’’ I boken står det i fotnoterna på s.48 ’’Det är inte helt klart hur hänvisningen till ”andra påföljder” enligt 60 § ska tolkas, både när säljaren utnyttjar sin specifikationsrätt och när säljaren väljer att inte utnyttja denna rätt. Det finns därmed inte ett klart svar på vad ’’att göra gällande andra påföljder’’ syftar på och i boken nämns inte heller direkt något exempel. I fotnoterna på s.49 står det dock ’’Se dock RP 93/1986 rd, s. 107 där det anförs att köparens underlåtelse att ge specifikationer enligt 60 § ”omfattas av 50 § 1 punkten” med de påföljder som gäller vid brott mot 50 § 1 punkten (dvs. hävning enligt 55 § och skadestånd enligt 57.2 §). Därmed skulle möjligtvis hävning eller skadestånd kunna vara påföljder som kan bli tillämpliga.

 

Q: Vad är skillnaden mellan nordiska köplagen och vår köplag?

A: När det i boken talas om de nordiska köplagarna är det frågan om de nordiska ländernas köplagar. Alla nordiska länder har sin egen köplag och det finns alltså ingen lag som heter ’’Nordisk köplag’’. Såsom det nämns på s. 39 i boken har de nordiska länderna (förutom Danmark) samarbetat vid stiftandet av sina köplagar och därför är de nordiska ländernas köplagar väldigt lika. På grund av detta är vissa av de nordiska köplagarnas bestämmelser lika och därför står det t.ex. på s. 59 ’’Om varan försämras efter riskövergången klargör de nordiska köplagarna 21.2 § på samma vis som CISG artikel 32.2 att ett ansvarsgrundande fel föreligger ”om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott”.’’. Det är alltså inte frågan om 21.2§ i en nordisk köplag utan att bestämmelsen är samma i de nordiska ländernas köplagar.

 

Q: ”Oaktat den orderstridiga försändelsen har varan avlämnats på avsändningsorten enligt KöpL 7.2 §, varvid även risken har övergått på köparen enligt 13§.” 1 Vad syftar den här meningen på? 2 Kunde ni också förklara lite mer utförligt om de orderstridiga försändelserna som nämns på detta ställe i boken, det blev lite oklart. (s. 57-58)

A: 1. I boken nämns det inte exakt vad som står i köplagen 7.2§ men om man tittar i lagen ser man att den lyder ”Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte följer av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när varan överlämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Om säljaren själv utför transporten, sker avlämnandet först när varan överlämnas till köparen.” Samma gäller 13§, och den lyder ”Risken går över på köparen, när varan avlämnas enligt avtalet eller enligt 6 eller 7 §. Avlämnas varan inte i rätt tid och beror det på köparen eller ett förhållande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort det som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske. Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren, går risken över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning.” Det meningen alltså betyder är att trots att försändelsen är orderstridiga har varan avlämnats på avlämningsorten på rätt sätt enligt 7 § 2 mom. och att risken då gått över till köparen.

2. I boken står det inte exakt vad som menas med en orderstridig försändelse, men på s.57 står det ’’Anta att säljaren i enlighet med 7.2 § har överlämnat varan till den transportör som åtagit sig transporten från avsändningsorten, men försummat att välja ett lämpligt transportmedel enligt 8 §. Detta liksom övriga exempel på s.k. orderstridiga försändelser var omdiskuterade i tidigare rätt.’’ Att säljaren inte väljer ett lämpligt transportmedel är därmed ett exempel på en orderstridig försändelse.

 

Q: Förstår inte riktigt vad en formreservation innebär? Är det samma sak som ett formkrav?

Om ett formkrav exempelvis skulle vara att ett vittne bör finnas vid ingåendet av avtalet, kan då också parterna genom konkludent handlande åsidosätta kravet på vittne och således ingå ett giltigt avtal utan vittnen trots att det bröt mot ursprungliga formkravet? (s. 19)
A: En formreservation kan ses som ett avtalat formkrav. Parterna kan till exempel komma överens om att ett giltigt avtal kräver bevittning. Avtalade formreservationer kan åsidosättas genom konkludent handlande men lagstadgade formkrav kan inte. En helt annan fråga är när ett giltigt avtal har uppstått trots att man inte har följt formreservationen. 

 

Q: Har jag förstått det rätt att lagstadgade formkrav gällande avtal är, kravet på skriftlig form och underskrift, myndighetsmedverkan och bevittnade underskrifter samt kravet på original?

A: Krav på skriftlig form, underskrift, myndighetsmedverkan, bevittning och krav på original är endast exempel på lagstadgade formkrav. Det finns ett stort antal olika lagstadgade formkrav men dessa lär vara de enda som nämns i boken. Givetvis måste inte alla möjliga avtal uppfylla de här kraven (till exempel alla formfria avtal).

 

Q: ”Om en orderstridig försändelse i stället medför dröjsmål har en analogi förespråkats” (s.59) Innebär detta att man tolkar det på motsvarande sätt som bestämmelsen som nämns rakt ovan (21.2 §)? Vad betyder att köplagen ”kan bli analogt tillämplig på sådana biförpliktelser”? (s.60)

A: Det står inte i boken vad exakt som menas med analogisk tillämpning, men det betyder ungefär att man på ett fall som saknar uttrycklig lagbestämmelse tillämpar en lagbestämmelse som tillämpas på ett liknande fall.

Boken klargör inte helt om 21.2§ ska tillämpas på en orderstridig försändelse som medför dröjsmål utan bara att en analogi har förespråkats i en sådan händelse.

På s.60 står det ’’Det är över huvud taget svårt att se något bärande skäl för att behandla säljarens förpliktelser avsevärt annorlunda än köparens förpliktelser enligt 48.2, 50 och 60 § i de nordiska köplagarna. ’’ och ’’Vad gäller specifikt säljarens skyldighet att ingå avtal om transportförsäkring kan den förpliktelsen i hög grad ses som en spegelbild av köparens skyldighet att ställa bankgaranti eller annan säkerhet enligt KöpL 48.2 §. Tre huvudsakliga lösningsalternativ är möjliga: Säljarens huvudförpliktelse att avlämna varan kan tolkas extensivt såsom inkluderande ”biförpliktelser” som har nära anknytning till avlämnandet, eller KöpL kan bli analogt tillämplig på sådana biförpliktelser. I sista hand kan säljaren ansvara enligt allmänna avtalsrättsliga principer.’’ Det som då alltså menas med att köplagen kan bli analogt tillämplig på sådana biförpliktelser är att man möjligtvis kan tillämpa bestämmelser från köplagen på säljarens biförpliktelser trots att det kanske inte finns en specifik bestämmelse i lagen som reglerar biförpliktelserna.

 

Q: ”Ifall en sådan avtalspart vill hindra övriga avtalsparter från att använda elektroniska
underskrifter för att ingå ett avtal bör denna kräva och säkerställa
att avtalet innehåller ett avtalsbaserat formkrav som förhindrar användning av elektroniska underskrifter för godkännande av avtalet.”

Menar man här alltså att man kan förhindra användning av alla typer av elektroniska underskrifter, också avancerade och kvalificerade, eller endast elektroniska underskrifter? Är kvalificerade elektroniska underskrifter alltid likställda/har samma status som traditionella underskrifter? (s. 19)

A: Meningen är under rubriken ”Formfrihet och avtalade formkrav”. I meningen talar de specifikt om formfria avtal där avtalsparterna kan avtala om avtalsbaserade formkrav. Om avtalet innehåller en klausul om att elektroniska underskrifter inte kan användas för att skriva under är det enda alternativet en traditionell underskrift. Således förhindrar man både ”vanliga” elektroniska underskrifter och avancerade/kvalificerade underskrifter. Om inte parterna har avtalat om några avtalsbaserade formkrav ska en kvalificerad elektronisk underskrift likställas med en traditionell underskrift (se artikel 25.2 och den sista meningen på sidan 9).

 

Q: Vad är det egentligen för skillnad på de materiella och funktionella formkraven? (s. 23)

A: Med materiella formkrav avser man de faktiska formkraven som hittas i bestämmelserna i den lag som reglerar avtalstypen. De funktionella elementen är däremot det man försöker uppnå med de materiella formkraven. Som exempel på funktionella element ger skribenterna underlättandet av bevisningen, att ge större utrymme för prövning samt att främja avtalens sanningsenlighet och allmänna tillförlitlighet. Genom lag är det svårt att till exempel stadga att ett avtal ska vara ”allmänt tillförlitligt” och därför ställer man i stället ett formkrav om till exempel bevittning som främjar avtalets allmänna tillförlitlighet.

 

Q: Kan det alltså finnas flera originalexemplar av ett avtal? Det står att om avtalet skrivs ut på papper är det inte längre ett originaldokument. Sen står det också att när avtal skrivs under elektroniskt kan avtalet upprättas i ett oändligt antal elektroniska original. Det står också att flera parter kan besitta ett elektroniskt originalexemplar fast det tidigare stod att det inte längre är frågan om ett originaldokument om avtalet skrivs ut. (s. 31)

A: Ja, det kan finnas flera originalexemplar av avtal. Om samma avtal skrivs under elektroniskt flera gånger är varje exemplar ett orginalexemplar (s. 31). Enligt skribenterna får man en kopia om man skriver ut avtalet efter att det har blivit undertecknat elektroniskt (s. 31). Det här beror helt enkelt på det att man inte kan skriva under ett pappersdokument elektroniskt – man måste ha ett avtal i elektronisk form för att kunna skriva under elektroniskt. Med besittningen menas här att man har tillgång till den elektroniska filen.

 

Q: I boken står det att: ”Vår köplag sägs dock gälla i huvudsak endast parternas huvudförpliktelser och påföljderna av brott mot dem.”

Hänvisar detta till den finländska köplagen eller de nordiska köplagarna? (s. 41)

A: Meningen syftar endast på vår finska köplag. Om den norska och den isländska köplagen står det t.ex. på s.68 ’’Såväl CISG som NoKöpL och IsKöpL klargör uttryckligen att de är tillämpliga på samtliga biförpliktelser, också sådana som följer av köpeavtalet i övrigt.’’, alltså gäller deras köplagar förutom huvudförpliktelserna även biförpliktelserna.

 

Q: Hej! Jag förstår inte riktigt skillnaden på nordiska köplagarna och skandinaviska köplagarna?

A: På s. 39 står ’’Inom Norden harmoniserades köprätten redan i början av 1900-talet genom de s.k. skandinaviska köplagarna.’’ och att de skandinaviska köplagarna med tiden upplevdes som föråldrade. På samma sida står dessutom att ’’I sitt betänkande från år 1984 betonade den nordiska arbetsgruppen för köplagstiftningen behovet av fortsatt nordisk harmonisering, men fann samtidigt flera fördelar med att anpassa nordisk köprätt till den nyligen antagna CISG. Redan vid denna tidpunkt kunde det förutses att CISG skulle bli den internationella succé som konventionen onekligen har blivit. Av denna orsak utnyttjades CISG som en uttalad modell för de nordiska köplagarna.’’

De skandinaviska köplagarna var alltså de köplagar som tillämpades i norden (förutom i Finland som saknade en allmän köplag fram till stiftandet av 1987 års köplag.) tills att de nordiska köplagarna stiftades på 1980-talet.

 

Q: Kan du förklara vad som menas med ”Vidare märks att våra allmänna principer inte har ansetts medge krav på fullgörelse av biförpliktelser.” och ”Samtidigt behöver det inte medföra någon skillnad jämfört med CISG, eftersom artikel 28 tillåter att en domstol inte avkunnar en dom på fullgörelse om domstolen inte skulle göra det enligt nationell rätt i ett motsvarande fall.” (s. 56)

A: Meningen ”Vidare märks att våra allmänna principer inte har ansetts medge krav på fullgörelse av biförpliktelser.” avser ungefär att våra allmänna principer inte kräver att biförpliktelserna fullgörs.

Meningen ”Samtidigt behöver det inte medföra någon skillnad jämfört med CISG, eftersom artikel 28 tillåter att en domstol inte avkunnar en dom på fullgörelse om domstolen inte skulle göra det enligt nationell rätt i ett motsvarande fall.” betyder ungefär att det att våra allmänna principer inte kräver att biförpliktelserna fullgörs inte behöver medföra en skillnad jämfört med CISG eftersom art. 28 i CISG gör det möjligt för en domstol att inte meddela en dom på fullgörelse om inte domstolen skulle vara tvungen att göra det enligt nationell rätt.

 

Q: Vad menas med “så langt det passer” som nämns i samband med norska- och isländska köpslagen? (s. 42-43)

A: Det framgår inte i boken vad som direkt avses med uttrycket ’’så langt det passer’’

men det betyder ungefär ’’så långt som det är tillämpligt’’. Alltså avser uttrycket i boken att NoKöpL och IsKöpL gäller i tillämpliga delar på säljarens biförpliktelser.

 

Q: Jag undrar om ni skulle kunna öppna upp eller exemplifiera vad KöpL 7.2§ och 8§ innebär. Jag fick inte riktigt grepp om vad de betyder. (s. 54-55)

A: I köplagen 7.2§ står det så här; ’’Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte följer av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när varan överlämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Om säljaren själv utför transporten, sker avlämnandet först när varan överlämnas till köparen.’’ Det betyder alltså att vid distansköp så sker avlämnandet av varan då den överlämnats till transportören, om annat inte står i en leveransklausul eller i avtalet. Om säljaren dock själv utför transporten sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen.

I köplagen 8§ står det så här; ’’Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på sedvanliga villkor för en sådan transport.’’ Det betyder alltså att ifall det kommits överens om att det är säljaren och inte köparen som ordnar transporten, så är säljaren skyldig att ingå avtal om transporten med ett lämpligt transportmedel.

Som exempel kan ges att köpare A vill köpa en vara av säljare B. Ifall det endast står i köpeavtalet att B ska avlämna varan hos transportör C och ingen leveransklausul tillämpas ska 7.2§ i köplagen tillämpas. Då har avlämnandet av varan skett då B har gett varan till C.

Om det däremot står i köpeavtalet att säljaren ska ordna transporten av varan är B skyldig att enligt 8§ i köplagen ingå avtal om transporten. B måste då välja ett lämpligt transportmedel, t.ex. en lastbil, som sedan ska transportera varan till A.

 

Q: Jag förstår inte riktigt vad som menas med första stycket på sidan. Vad menas t.ex. med de olika grupperna E-, F-, C- och D-? (s. 52)

A: I det första stycket på s.52 talas om Incoterms, som är en samling tolkningsregler för olika leveransklausuler som är vanligt förekommande vid internationell handel. Parterna (säljaren och köparen) kan tillsammans komma överens om att tillämpa någon av reglerna i Incoterms enligt vad som passar dem bäst. Man kan t.ex. välja att tillämpa en regel som säger att säljaren ansvarar för leveranskostnaderna, eller en regel som förpliktar köparen att ingå transportavtal.

I boken nämns inte vad de fyra grupperna E-, F-, C-, och D- innebär vilket betyder att ni inte måste kunna det, men i förklaringssyfte kan jag nämna att det finns elva Incoterms och dessa är indelade i fyra grupper, E-, F-, C- och D-. Kortfattat har köparen ansvaret för levererandet/hämtandet av varan enligt Incoterms:en i E-gruppen och enligt Incoterms:en i F-gruppen ska säljaren leverera varan till ett transportmedel men efter det har köparen ansvar över varan samt ordnandet och betalandet för huvudtransportens kostnader. C-gruppens Incoterms har samma regler som F-gruppens, förutom att det är säljaren som ordnar och står för kostnaden för huvudtransporten. Enligt D-gruppens Incoterms står säljaren för alla kostnader och risker tills köparen har fått varan.

Hoppas detta gav en lite klarare bild av vad som menas med Incoterms, vi kommer också att gå igenom det mer under föreläsningen i PRIVAT 2!

 

Q: Vad avses med ”ett anteciperat avtalsbrott”? Kan jag bara skriva ”Säljarens försummelser kan konstituera ett avtalsbrott”? (s. 57)

A: Med anteciperat avtalsbrott avses ett befarat avtalsbrott. Det betyder alltså att det finns starka skäl att anta att ett avtalsbrott kommer att ske. Meningen på s.57 ’’Det kan för övrigt särskilt påpekas att säljarens försummelse av sina skyldigheter enligt bland annat KöpL 8 § också kan konstituera ett anteciperat avtalsbrott.’’betyder alltså att säljarens försummelse av sina skyldigheter kan leda till att köparen har starka skäl att tro att säljaren kommer begå ett avtalsbrott.

 

Q: ”Utan att här gå in på detaljer torde slutresultatet enligt de olika alternativen bli detsamma i stor utsträckning.”

Är slutresultatet att olikheterna mellan köplagarna och CISG är mera skenbara och de kan karaktäriseras i termer av dolda vänner? (s. 61)

A: Det som meningen ’Utan att här gå in på detaljer torde slutresultatet enligt de olika alternativen bli detsamma i stor utsträckning.” syftar på är de föregående meningarna ’’Vad gäller specifikt säljarens skyldighet att ingå avtal om transportförsäkring kan den förpliktelsen i hög grad ses som en spegelbild av köparens skyldighet att ställa bankgaranti eller annan säkerhet enligt KöpL 48.2 §. Tre huvudsakliga lösnings- alternativ är möjliga: Säljarens huvudförpliktelse att avlämna varan kan tolkas extensivt såsom inkluderande ”biförpliktelser” som har nära anknytning till avlämnandet,83 eller KöpL kan bli analogt tillämplig på sådana biförpliktelser. I sista hand kan säljaren ansvara enligt allmänna avtalsrättsliga principer.’’ Vilken av de tre alternativen man använder borde alltså inte ha så stor betydelse för slutresultatet.

Efteråt nämns att ’’någon drastisk skillnad jämfört med regleringen av biförpliktelser i CISG, NoKöpL och IsKöpL torde i praktiken knappast uppkomma.’’. Med detta menas att slutresultatet av att man använt någon av de tre nämnda alternativen inte borde leda till någon drastisk skillnad jämfört med regleringen i CISG, NoKöpL och IsKöpL.

På s.38 nämns det om dolda vänner att ’’Vid en ytlig granskning kan det se ut som om parternas biförpliktelser behandlas på till och med fundamentalt olika sätt i CISG och de nordiska köplagarna. Men vid en närmare analys framstår olikheterna som mera skenbara.8 I praktiken torde bedömningen i allt väsentligt bli snarlik, om än inte nödvändigtvis identisk i alla tänkbara avseenden.’’ Man kan alltså förstå det ovannämnda om att slutresultatet inte borde leda till så stor skillnad jämfört med regleringen i CISG, NoKöpL och IsKöpL som en fråga om dolda vänner.

 

Q: ”Det kunde kanske till och med hävdas att det objektiva syftet med 8 § är att peka på en sådan extensiv tolkning av ”avlämnande”. Genom denna tolkning kunde symmetri uppnås med det som gäller för köparen i fråga om dennes medverkansförpliktelse (50 § 1 punkten) och betalningsförpliktelse (48.2 §). Man kan således argumentera för att också KöpL och SvKöpL bör kunna tillämpas på säljarens ansvar vid försummelser att fullgöra sina skyldigheter enligt bland annat 8 §.”

Kan ni förklara vad ”symmetri” här betyder och hur den har uppnåtts via tolkningen? (s. 56)

A: Tolkningen i detta fall syftar på att man möjligtvis kan tolka ’’avlämnandet’’ så att det omfattar alla nära anknytande åtgärder av säljaren som är nödvändiga för att köparen ska kunna ta emot (eller hämta) varan enligt avtalet. Då man tolkar begreppet ”avlämnandet” på detta sätt uppnås en slags balans (symmetri) mellan säljarens ansvar för sina förpliktelser och det som gäller köparen i fråga om dennes medverkansförpliktelse och betalningsförmåga. En mindre extensiv tolkning skulle kunna leda till att säljarens och köparens ansvar enligt lag inte står i rätt proportion till varandra, vilket skapar en obalans eller asymmetri. Därför leder denna tolkning till en symmetri mellan köparens och säljarens ansvar.

Därmed kan symmetri i detta fall tolkas som en slags balans mellan säljarens och köparens ansvar för sina förpliktelser.

 

Q: Vad betyder ”partsviljan” och ”partsförståelsen” i meningen ”Om dokumenteringen av helheten är ologisk kan det uppstå oklarheter avseende vilka åtaganden en part skrivit under och i dessa situationer är det möjligt att partsviljan eller partsförståelsen inte sträcker sig till att omfatta sådana avtalsåtaganden kring vilka det råder en sådan oklarhet.”? (s. 21-22)

A: Eftersom orden inte är direkt definierade i texten behöver ni inte kunna ge en exakt definition på dem. Därför väljer jag att besvara frågan genom vad som skribenten har försökt föra fram med begreppen. Enkelt sagt syftar begreppen på hur parterna har förstått det avtal de har skrivit under samt vad de egentligen har velat förbinda sig till. I följande mening i boken ger de exemplet om att det kan bli oklart om vilkendera part som egentligen förbinder sig till något åtagande.

 

Q: Vad innebär egentligen art. 2.3 och art. 25 i eIDAS-förordningen gällande att ingå giltigt bindande avtal? (s. 10)

A: I artikel 25 stadgas det om elektroniska underskrifters rättsverkan i förhållande till varandra och traditionella underskrifter. I artikel 2.3 görs det klart att förordningen inte direkt reglerar om ett avtal är giltigt eller inte. Detta betyder i praktiken att man inte inte bara på basis av eIDAS-förordningen och dess bestämmelser kan avgöra om ett avtal är giltigt eller inte. Man kan endast avgöra huruvida en elektronisk underskrift är giltig. I vissa fall har avtal olika formkrav varav ett kan vara att avtalets giltighet kräver en giltig underskrift. Avtal kan också ha andra slags formkrav som inte har ett förhållande till underskriftens giltighet. Således kan underskriftens giltighet ha en koppling med avtalets giltighet, men man kan inte säga att eIDAS-förordningen reglerar ett avtals giltighet.

 

Q: Är det frågan om ett avtalsbrott om en orderstridig försändelse sker då varan anländer för sent till destinationsorten eller utlämnandet av varan till köparen fördröjs, fast avsändningen skulle ha skett i tid? Är det säljaren som är ansvarig för detta? (s. 59-60)

A: Enligt s. 59 i boken ’’Utvalda privaträttsliga frågor’’ är en orderstridig försändelse i form av att säljaren inte valt ett lämpligt transportmedel ett avtalsbrott. Det nämns också att om en orderstridig försändelse medför dröjsmål har en analogi förespråkats. Tyvärr förklaras det inte i boken hurdan analogisk tolkning som kan användas på ett sådant fall. I boken står dock att ’’eftersom en och samma orderstridiga försändelse kan orsaka både dröjsmål och fel i varan, är det även till fördel om säljarens ansvar kan bedömas på likartade grunder.’’ Man kan därmed tänka sig att liknande bestämmelser för dröjsmål som för fel i vara blir tillämpliga.

 

Q: Vad menas med riskövergång? Är rättsfigurerna perpetuatio obligationis och casus mixtus cum culpa absoluta i finsk köplag? (s. 58)

A: Med riskövergången som nämns på s.58 menas att risken för varan går över från säljaren till köparen.

På s.58 nämns att perpetuatio obligationis och casus mixtus cum culpa inte är helt etablerade i finsk rätt. Detta betyder att rättsfigurerna/principerna inte är helt erkända i vår rätt och det finns ingen klar linje gällande om de kan användas, alltså är de inte absoluta.

 

Q: Har två frågor angående kapitlet om trafikförsäkring (s. 80-81):
1) På s. 80 står det ”… skador på den bil som orsakat olyckan ersätts inte från bilens försäkring” och att för detta krävs tillägssförsäkring. Innebär följande mening som inleds med ”maximibeloppet för sakskada är 5 miljoner euro…” tilläggsförsäkringen eller trafikförsäkringen allmänt?

2) På s. 81 står det ”Ett försäkringsbolag som har betalat ut ersättning till en skadelidande får överta skadelidandes rätt till ersättning av ”tredje man””. Jag förstår inte riktigt denna mening. Kunde ni möjligtvis ge exempel på en situation som beskriver detta?

Har även en allmän fråga om fotnoterna: ska man också kunna det som står i vissa fotnoter? T.ex. s. 70 fotnot 2 står definitionen på AI. (s. 80-81)

A: 1. I boken på s.80 framkommer det att ersättning för skador på det egna fordonet inte ersätts av den obligatoriska trafikförsäkringen, och för detta krävs en tilläggsförsäkring. Vidare står det att maximibeloppet för sakskada är 5 miljoner euro för varje trafikförsäkring som ansvarar för skadan. Det centrala är alltså vilken trafikförsäkring som ansvarar för skadan i det enskilda fallet. Jag tolkar det som att om det egna fordonet har skadats, ersätts högst 5 miljoner euro från tilläggsförsäkringen, eftersom tilläggsförsäkringen är den trafikförsäkring som ansvarar för skadan eftersom man inte får ersättning från den obligatoriska trafikförsäkringen om det är frågan om skador på det egna fordonet. Och på motsvarande sätt ersätts högst 5 miljoner euro från den obligatoriska trafikförsäkringen, om man har skadat någon annans bil. Det är alltså trafikoffret som får ersättning för sakskada ur den vållande partens obligatoriska trafikförsäkring. Så vilken trafikförsäkring som ansvarar för skadan beror alltså på situationen.

2. I boken på s.81  står det att ” i samband med autonoma fordon är det regressregeln i TrafFL 73 § som är den intressanta. Ett försäkringsbolag som har betalat ut ersättning till en skadelidande får överta skadelidandes rätt till ersättning av ”tredje man”. Tredje man i fråga om autonoma fordon är fordonstillverkaren som kan bli ansvarig på basis av produktansvar, men detta kräver att skadan har skett på grund av ett fel i produkten, alltså fordonet i det här sammanhanget. Så om t.ex en trafikolycka har skett på grund av ett tekniskt fel i ett autonomt fordon och detta går att bevisa, kan produktansvar aktualiseras. Regressrätten för trafikförsäkringsbolaget uppstår om den skadelidande kräver ersättning av trafikförsäkringsbolaget, men skadelidande skulle ha haft rätt att kräva ersättning av fordonstillverkaren. Då kan trafikförsäkringsbolaget kräva ersättning av fordonstillverkaren, och på det sättet överta skadelidandes rätt till ersättning.

Fotnoterna är en del av litteraturen och därför ska man kunna dom också. Om linjedragningen mot förmodan skulle ändras från fakultetens håll så meddelar vi er om detta

 

Q: Vad menas med ” ifall parterna inte har avtalat om gällande lag bestäms lagvalet i EU på basis av den så kallade Rom I-förordningen” ? (s. 5-6)

A: Lagval innebär att man genom att kolla på olika bestämmelser eller principer försöker bestämma vilket lands lag man ska tillämpa i ett fall (egen definition, endast för att förklara vad det handlar om). EU har gett bestämmelser om lagval och en av förordningarna heter ”Rom I” som tillämpas på avtalsförhållanden. Om parterna inte avtalar om något annat bestäms den lag som tillämpas enligt Rom I. Lagvalsproblem uppstår till exempel då köparen och säljaren befinner sig i olika medlemsstater och inte har avtalat om tillämplig lag.

 

Q: Hej! Vad innebär uttrycket ”ses inte minst mot” i meningen;
” Att man i de nordiska köplagarna har tagit fasta på dessa biförpliktelser får som framgått ses inte minst mot anpassningen till CISG (artikel 60).” (s. 47-48)

A:Meningen hänvisar till det som står på s. 39-42 i ’’Utvalda privaträttsliga frågor’’ gällande att CISG utnyttjades som modell för de nordiska köplagarna och att man i norden anpassat sin köplagstiftning enligt CISG. På sida 42 står att vår köplag sägs gälla ’’i huvudsak endast parternas huvudförpliktelser och påföljderna av brott mot dem’’ men också att ’’… som ett resultat av anpassningen med CISG uppställer dock de nordiska köplagarna en förpliktelse för köparen att även hämta eller ta emot varan…’’. På sida 47 står sedan att förpliktelsen att hämta eller ta emot varan kan anses vara en biförpliktelse och lite längre ner på sidan meningen ” Att man i de nordiska köplagarna har tagit fasta på dessa biförpliktelser får som framgått ses inte minst mot anpassningen till CISG (artikel 60).”.

Med detta menas alltså att köplagen gäller i huvudsak endast huvudförpliktelser men på grund av att köplagen anpassats enligt CISG (den internationella köplagen) har även vår köplag tagit fasta på vissa biförpliktelser som regleras i CISG.

 

Q: Medan Incoterms konstaterar hur varutransportkostnader och ansvar skall fördelas mellan köpare och säljare täcker CISG hela lagen om internationella köp (enligt dess namn. Contracts for the International Sale of Goods). Säg ett fall där en fisktransport har möglat i ett lastfartyg pga ventilationen gått sönder i containern. Följer man då Incoterms eller CISG? Med andra ord, när följer man CISG och när Incoterms? (kap. 4)

A: På sida 49 i ’’Utvalda privaträttsliga frågor’’ står det att Incoterms är en samling tolkningsregler för olika leveransklausuler som är vanligt förekommande vid internationell handel. På samma sida står även att man i köpeavtalet oftast väljer leveransklausul genom hänvisning till Incoterms. Incoterms följs alltså endast om man hänvisar till dem i köpeavtalet. CISG (Lagen om internationella köp) reglerar däremot internationella köp i allmänhet med vissa undantag.

Tyvärr kan jag inte ge ett klart svar om Incoterms eller CISG skulle tillämpas i fallet du beskrev, men vi kommer gå igenom både CISG och Incoterms under föreläsningarna i PRIVAT 2 så förhoppningsvis klarnar det då när CISG och när Incoterms tillämpas.

 

Q: Kan man då man nämner eIDAS- förordningens hela namn skriva ”Europaparlamentets och rådets förordning om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv”? Eller måste man även nämna förordningens nummer och vilket direktiv som upphävs? (s. 2)

A: Förordningens hela namn är ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG” inklusive förordningsnumret, datumet och det upphävda direktivet.

Vi har ännu inte fått några uppgifter av fakulteten om huruvida man ska skriva ut hela namnet i inträdesprovet eller inte. Vi återkommer då vi har fått ett svar!
I inlämningsuppgifterna ska ni göra enligt följande. Första gången ni nämner förordningen skriver ni ut hela namnet. I samband med det nämner ni att man i resten av texten använder förkortningen ”eIDAS-förordningen”. Använd förkortningen konsekvent i resten av texten.

 

Q: Jag har inte helt förstått skillnaden mellan formkrav och huvudförpliktelser/biförpliktelser i avtal. Ena hanteras i det första kapitlet om elektroniska signaturer medan det andra hanteras i kapitlet om biförpliktelser vid köp. 

A: På sida 22 i ’’Utvalda privaträttsliga frågor’’ nämns det att ’’med lagstadgade formkrav avser man allmänt sådana yttre omständigheter som måste vara för handen för att ett giltigt avtal ska anses föreligga.’’ På sida 6 ges som exempel att ett formkrav kan vara att avtalet ska ingås skriftligt. På sida 34 står det dessutom att ’’åsidosättandet av lagstadgat formkrav leder i regel till att ett avtal anses ogiltigt’’.

På sida 36 nämns det att man kan förstå huvudförpliktelser som ’’grundelementet i avtalsförhållandet eller det utmärkande för själva avtalstypen’’. På samma sida ges som exempel att försäkringstagarens huvudförpliktelse i ett försäkringsavtal är att betala försäkringspremien. Utan den förpliktelsen existerar inte avtalet, alltså är huvudförpliktelsen en förutsättning för avtalets existens.

På sida 36 nämns också att biförpliktelser bidrar till ’’uppfyllandet av huvudförpliktelserna, kompletterar dessa eller främjar i övrigt avtalets syfte’’. Som exempel ges att det till försäkringstagarens biförpliktelser hör bland annat att ’’motverka skador genom att följa säkerhetsföreskrifter, lojalt upplysa försäkringsgivaren om ändrade förhållande och medverka till korrekt skadereglering efter en inträffad skada’’. Biförpliktelserna kan på detta sätt vara en förutsättning för att huvudförpliktelserna ska kunna utföras.

Ett formkrav anger alltså hur ett avtal ska se ut (t.ex. att det ska vara skriftligt eller undertecknat) medan huvudförpliktelserna/biförpliktelserna anger själva innehållet i avtalet, alltså vilka skyldigheter parterna har och vad de måste göra för att avtalet ska uppfyllas.

Som exempel kan användas ett hyresavtal där det står att hyran är 500€/månad och att den som hyr bostaden inte får föra oljud efter klockan 22. Enligt sida 25 ska hyresavtal för bostadslägenheter ingås skriftligen alltså är avtalets formkrav att avtalet ska ingås skriftligen. Huvudförpliktelsen för hyresgästen kan då anses vara att betala 500€/månaden till hyresvärden och hyresgästens biförpliktelse att inte föra oljud efter klockan 22.

 

Q: Vad betyder ”omvänd bevisbörda”? (s. 87)

A: Bevisbörda som begrepp syftar på en parts skyldighet att lägga fram bevis för sitt påstående. På s.87 i boken Utvalda Privaträttsliga Frågor står att ersättning på basis av produktskadelagstiftningen bara kan aktualiseras förutsatt att den som kräver ersättning VISAR att trafikolyckan har orsakats på grund av bristande automatik och inte t.ex. på grund av att föraren varit ouppmärksam. Vi ser alltså här att bevisbördan ligger på den part som kräver ersättning, eftersom hen måste visa att olyckan berott på ett fel i automatiken för att kunna få ersättning. Såsom nämns i texten så kan det här vara ganska svårt för parten att bevisa, särskilt då det gäller de delvis, villkorligt och högt automatiserade fordonen. Därför föreslår författaren att man istället skulle kunna införa omvänd bevisbörda. Omvänd bevisbörda i det här sammanhanget skulle innebära att det är upp till fordonstillverkaren att bevisa att olyckan INTE har berott på bristande automatik. Bevisbördan svänger alltså och riktar sig mot fordonstillverkaren som måste bevisa att olyckan inte beror på deras produkt (fordonet),  istället för att den part som kräver ersättning måste bevisa att olyckan har skett på grund av fordonstillverkarens produkt. Hoppas att saken blev klarare!

 

Q:  I boken står det ”Som ytterligare exempel på köparens skyldigheter att medverka enligt KöpL 50 § 1 punkten nämns motiven bland annat att skyldigheten ”kan bestå i att skaffa tillstånd eller licenser som fullgörelsen av avtalet kan förutsätta”. Enligt skyldigheten att införskaffa tillstånd eller licenser kan bland annat följa av leveransklausuler.”

Jag förstår inget av detta. I vilken situation skulle köparen vara skyldig att skaffa en licens? Vad betyder leveransklausul/klausul? Vem egentligen kan köparen vara i en sådan situation? (s. 49)

A: Enligt sida 49 i ”Utvalda privaträttsliga frågor” kan köparen vara skyldig att skaffa en licens t.ex. om detta anges i en leveransklausul. Tyvärr anges det inte närmare i inträdeslitteraturen hurdana licenser det är frågan om.

På sida 49 nämns även att leveransklausuler styr avlämnandet och riskövergången, vilkendera parten som ska ingå avtal om transport och transportförsäkra varan samt kostnads- och uppgiftsfördelningen. På samma sida nämns också att valet av leveransklausul vanligen sker genom en hänvisning till Incoterms, som är en samling tolkningsregler för olika leveransklausuler som ofta förekommer vid internationell handel. Det betyder alltså i princip att leveransklausuler beskriver vilket ansvar parterna har bl.a. vid transport och överlämnande av varorna.

Det nämns inte i inträdeslitteraturen vem köparen i dessa situationer kan vara men i förklaringssyfte kan jag nämna att det t.ex. kan vara frågan om en privatperson som beställt en vara från ett annat land. Kom dock ihåg att man inte behöver kunna sådant som inte nämns i inträdeslitteraturen.

 

Q: ”I dessa situationer finns det enligt vår mening skäl att i enlighet med en EU-rättslig ändamålsenlig tolkning bedöma tillfredställandet av formkraven mot bakgrund av eIDAS-förordningens allmänna princip om att en elektronisk underskrift inte bör förvägras rättslig verkan på grund av att den har en elektronisk form eller inte uppfyller kraven för en kvalificerad elektronisk underskrift.”

Betyder detta att ett avtal med stöd av eIDAS art. 25(1) kan giltigförklaras, ifall alla funktionella element i ett lagstadgade formkrav är uppfyllda, och det enda formfelet som skulle leda till ogiltighet är det att avtalet skrivits under med elektroniska underskrifter? (s. 24)

A: Ja, skribenterna anser att ett avtal ändå är giltigt om det enda formfelet är att avtalet skrevs under med elektroniska underskrifter samtidigt som alla funktionella element i formkravet uppfylls. Skribenterna hänvisar för det första till oskälighet men också till den EU-rättsliga ändamålsenliga tolkningen.

I ett svar är det viktigt att undvika absoluta utlåtanden om den här frågan eftersom det endast är skribenternas tolkning av rättsläget. I boken nämns ingen rättspraxis som skulle stöda den här tolkningen. Om man påstår att avtalet ska anses vara giltigt på grund av en sådan här situation ska man för det första argumentera för sin ståndpunkt och för det andra betona att det handlar om en tolkning.

 

Q: Skulle ni kunna ge konkreta exempel på osjälvständiga och självständiga biförpliktelser? (s. 46)

A: På sida 46 i ’’Utvalda privaträttsliga frågor’’ anges att osjälvständiga biförpliktelser avser sådana förpliktelser som på olika sätt bidrar eller anknyter till uppfyllandet av parternas huvudförpliktelser. På sida 47 ges som exempel att medverkan till köpet och att hämta eller ta emot varan kan anses vara osjälvständiga biförpliktelser för köparen.

På sida 46 i samma bok anges även att självständiga biförpliktelser inte anknyter på samma sätt till huvudförpliktelser som de osjälvständiga biförpliktelserna gör. På sida 61 nämns det att villkor om sekretess, konkurrensbegränsningar och marknadsföringssamarbete räknas som självständiga biförpliktelser.

 

Q:  I vilken mån är Finland, eller är de överhuvudtaget förpliktade att följa CISG på nationell nivå? Eller är det så att man kan tillämpa klausuler i avtalet från CISG regler också på nationell nivå men annars gäller de endast vid internationella situationer? Med andra ord, när är Cisg tillämpligt och när är det inte? (s. 37-38)

A: Huvudregeln är att CISG är tillämplig på avtal om köp av varor mellan parter, vilkas affärsställen är belägna i skilda stater och att köplagen tillämpas på köp på nationell nivå inom Finland. Det finns en del undantag till detta men ifall undantagen inte nämns i inträdeslitteraturen kan man utgå från att CISG tillämpas vid internationella köp och köplagen tillämpas vid köp som sker inom Finland.

 

Q: Är det så att eIDAS- förordningen enbart bestämmer (enligt dess artikel 25) giltigheten av elektroniska underskrifter och inte giltigheten av avtal? För enligt eIDAS- förordningens artikel 2.3 avser eIDAS inte ändra på den nationella avtalsrättsliga bedömningen beträffande giltigheten av avtal, utan på basis av artikel 25 kan man bedöma om ett avtal är giltigt ifall avtalet förutsätter en giltig underskrift. Detta följs ju förstås eftersom EU- rätten har ett företräde i alla dess medlemsstater? (s. 10)

A: Hej!

Du har identifierat en mycket viktig sida i boken som också kommer att gås igenom på föreläsningen. Jag är övertygad om att det att man förstår varför och hur eIDAS inte reglerar avtals giltighet är en förutsättning att klara sig i inträdesprovet om det kommer en uppgift om elektroniska underskrifter.

Boken är skriven för läsare som redan är insatta i avtalsrätt och har förmågan att dra olika kopplingar som är knepiga att snappa upp då man går igenom temat för första gången. I följande förklaring skriver jag om mycket som ni inte behöver kunna i inträdesprovet men som kan hjälpa er att förstå bokens text.

Då vi talar om ett avtal är dess giltighet en förutsättning för avtalets praktiska användning. Vi kan då tala om hela avtalets giltighet (det vill säga att praktisk användning är möjlig). Å andra sidan har vi olika delars giltighet (däribland underskriftens giltighet) som inte ensamma berättar någonting om hela avtalet är giltigt eller inte.

Du har helt rätt om att eIDAS-förordningen inte reglerar ett avtals giltighet i sig utan endast om en elektronisk underskrift är giltig eller inte. På sidan 10 i boken står det: ”Bedömningen av giltigheten av en elektronisk underskrift är åtskild från bedömningen av giltigheten av ett avtal, även om bedömningen av den tidigare kan ha en avgörande betydelse för den senare” (egen kursivering) vilket enligt min åsikt beskriver situationen väl. Dessa två är starkt kopplade till varandra om avtalets giltighet förutsätter en giltig underskrift. Vi kan dock inte avgöra om ett avtal är giltigt bara på basis av eIDAS-förordningen.

Då man talar om olika lagar, förordningar eller direktiv är vi alltid intresserade av vad de reglerar och vad som faller utanför deras tillämpningsområde. Förordningen reglerar endast underskriftens giltighet. Huruvida avtalet annars är giltigt bestäms i huvudsak enligt den finska nationella lagstiftningen.

Det första steget är således att identifiera vilken avtalstyp det handlar om och leta efter bestämmelsen som berättar för oss om eventuella formkrav. Om avtalets giltighet förutsätter en giltig underskrift ska vi vända oss till eIDAS-förordningen och undersöka om underskriften är giltig. Om den överensstämmer med bestämmelserna i förordningen och avtalets övriga formkrav uppfylls kan vi konstatera att avtalet är giltigt.

Gällande frågan om EU-rättens företräde skulle jag kanske snarare se situationen som att EU inte över huvud taget reglerar avtals giltighet med hjälp av eIDAS-förordningen. Visserligen kan man inte tolka nationell lagstiftning så att eIDAS-förordningen skulle ha en betydelse för avtals giltighet utöver underskriftens giltighet på grund av EU-rättens företräde. Denna tankegång är dock åtminstone inte för mig intuitiv och skulle själv välja att se situationen som icke-existens av sådana bestämmelser (som reglerar avtals giltighet) i stället för att säga att EU-rätten har företräde i detta specifika fall.

 

© Juristklubben Codex rf